"Mycket mer än man mäter och ser..." Rektors tal vid Akademisk högtid

Fredagen den 5 april hölls Akademisk högtid på Västerås konserthus. Högtiden arrangeras vartannat år, för att fira universitetets nya professorer och doktorer. I samband med högtiden delas även priser och utmärkelser ut. I detta blogginlägg kan du ta del av rektor Martin Hellströms tal till festföremål och gäster.

Bästa studenter, herr landshövding, mina damer och herrar, kära barn:

Idag firar vi våra nya doktorer och professorer som sitter här på scenen. Vi firar även våra pedagogiska pristagare och mottagaren av samverkansmedaljen samt hedersdoktorerna.

Ni har tagit ett stort kliv i era akademiska karriärer och i den internationella, akademiska familjen. Vi ser nu förväntansfullt på hur ni kommer att fylla era nya kostymer och titlar. För er blir det ett tillfälle att känna efter hur långt ni kan nå ut genom att kommunicera er forskning på olika sätt och olika språk. Hur kan ni nå och entusiasmera våra studenter och samverkanspartners på ett sätt som gör att den kunskap ni vill utveckla tillsammans med dem får bärkraft i den riktning som Mälardalens universitets vision anger; nämligen att vara progressiva, samverkande och bidragande till en hållbar framtid?

Akademin är en stor internationell familj. Om man som jag i vuxen ålder kommer till ett svenskt universitet från ett annat land, en annan kultur, ett annat språk – så innebär internationalisering också att man får lära sig ett nytt språk. För egen del blev jag mycket imponerad över den svenska kulturskatten och över den rika svenskspråkiga skönlitteraturen, inte minst barnböckerna.

Med deras hjälp lärde jag mig svenska, och en särskild plats i mitt hjärta har böckerna om Alfons Åberg. Det kanske beror på att min son och jag hade det som Alfons och hans pappa, som också bor och lever tillsammans bara de två, och har det både busigt men också för en hel del finurliga samtal. Att skriva om en ensamstående far och hans son, var normbrytande i barnböckernas värld vid den tiden.

Alfons Åbergs fantastiska skapare, illustratören och författaren Gunilla Bergström, berättade en gång, hur hon under en anställningsintervju med en tidningschef utbrast: ”Jag ska banne mig rita själen!” – och faktiskt fick anställningen som tecknare på den tidningen. Så det var verkligen inget fel på hennes ambitionsnivå, inte heller när det gäller hennes barnbok ”Hur långt når Alfons?” Där funderar Alfons över vem han är: ”Ett skal, ett fodral – med namn … Är det jag?” – Vi ser hur han sträcker ut sig så långt det bara går. Hur stor är han? Hur långt når han ut? Hur påverkar han andra och hur blir han på så sätt en del av deras liv?

Om katten Pussel till exempel sätter sig på den stol Alfons precis suttit på och värmt upp, är det då inte Alfons värme och sålunda en del av Alfons katten känner av och spinner igång på? Eller, om någon gammal gubbe känner doften av ett äpple som Alfons äter, och bestämmer sig för att sedan göra en äppelpaj till sina fem barnbarn, är det då ens gubbens eget beslut att göra pajen? Eller är det Alfons som genom sin utandning och dess äppeldoft påverkar beslutet och på så sätt blir en del av dessa personers liv? Och om det är så, går det då ens att veta var en människa börjar och slutar?

När det gäller Alfons förflyttning i tankarna, finns det inga gränser alls och är han ”[u]tspridd lite här och där … vem vet var man verkligen är?”

Fast hemma står Alfons här – så kort som han är.

Kroppen, ja! Står kvar.

Som skal och fodral.

”Men själv kan jag va’ … i en helt annan sta’

… långt bort i byn Bogotá! Haha!!!”

Han finns mycket mer än folk mäter och ser.

[…]

Men nu ropar pappa: ”Aaalfons! Hallå! Är du där?”

Så Alfons svarar:

”Jodå … En bit av mej är här”, säger han.

”Ta då den biten som är där – och gå ut med

soporna!” ropar pappa.

Ja, det är verkligen spännande filosofiska funderingar som Alfons ventilerar. På ett liknande sätt kan vi resonera när det gäller doktorer och professorer, skolor och universitet. Där utbildas tusentals elever och studenter varje år. Lärare på högskolor och universitet bedriver forskning och skriver tusentals artiklar och böcker.

Dessa i sin tur läses av många tusentals andra forskare och studenter världen över som i sin tur använder sig av den kunskapen och för den vidare på ett eller annat sätt. Det som alla akademins lärare presterar påverkar flera generationer. Många tusentals människor ”på alla tusen håll”! Är vi medvetna om detta? Är ni som sitter här som snart nya doktorer och professorer medvetna om detta? Var börjar och slutar ni? Var börjar och slutar Mälardalens universitet? Det beror på er.

Designerade doktorer och professorer! ”Hur långt går det att nå?” Ni har säkert stått några gånger och undrat över hur långt ni kan nå och gå: Kan jag bli doktor? Docent? Professor? Ni har säkert tvivlat på det, ibland. Men från och med idag behöver ni inte längre tvivla på er själva.

Ni är bedömda, era kompetenser är vägda, och mått har tagits på era CV:ar och publikationslistor. Det vi kan mäta och se ger till hands att ni har lyckats. Stort Grattis!

Men min fråga till er ikväll är: Hur vill ni lyckas med det som inte är så lätt att mäta och se? Hur vill ni bidra till en hållbar värld, ett framgångsrikt samverkande Sverige och en internationell kunskapsregion i Mälardalen? Hur tänker ni locka studenter till Mälardalens universitet och beröra dem, så att kunskap och ansvarstagande kan göra skillnad till det positiva? Hur vill ni bli till de progressiva game changers vars tankar, passion och mission växer sig starka och formar en hållbar framtid?

Jag tror att ni får göra som Alfons Åberg och känna efter hur långt ni verkligen kan och bör sträcka er för att nå fler med er kunskap och era budskap. Då kan det bli så som det heter i slutet på Alfons-boken, nämligen så här:

Tänk, när TUSEN stora killar

lär småglin lira boll …

Och värmer kattors stolar

på alla tusen håll …?!

Det blir mycket mer –

än man mäter och ser …