En besparing som gör oss fattigare

I dagarna kom nyheten att regeringen drar in Vetenskapsrådets (VR) hela finansiering av utvecklingsforskningen på 180 miljoner kronor för forskning, som bland annat syftar till fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling i låginkomstländer. Beskedet kom som en blixt från klar himmel utan någon dialog med forskarsamhället. Detta är ytterligare ett steg i linje med regeringens tidigare beslut att kraftfullt skära ner Sveriges biståndsbudget.

Enligt finansminister Elisabeth Svantesson blir besparingen i biståndsbudgeten 7,3 miljarder, en besparing som regeringen aviserat kommer att öka. Som en följd av detta minskar även det forskningsbistånd som administreras av Sida med 54 procent, från 960 till 440 miljoner kronor.

Beskedet om indragningen av Vetenskapsrådets anslag för utvecklingsforskning bemöttes omedelbart, bland annat genom en artikel i Aftonbladet underskriven av ett 100-tal forskare. Man kan undra varför det inte blev lika kraftfulla reaktioner i samband med att Sveriges forskningsbistånd (Sida) minskades med en nästan tre gånger så stor summa, nämligen 520 miljoner kronor. Notera att vi i den här texten får hålla isär tre olika områden, nämligen biståndsbudget, forskningsbistånd (Sida) och utvecklingsforskning (VR).

Att Sveriges forskningsbistånd (Sida) mer än halveras leder till cirka 300 färre examinerade doktorer per år inom olika discipliner och program, enligt Sidas enhet för forskningssamarbete. Bland projekten som drabbas märks forskning på hur jordbruk kan bli mer motståndskraftigt och om hur energiförsörjning kan säkras i otillgängliga samhällen. Forskningssamarbeten som Sverige investerat i och byggt upp under decennier måste nu läggas ner och fasas ut i förtid. Svenska forskares delaktighet i viktig internationell forskning och tillgång till forskningsdata i områden som till exempel världens stora infektionssjukdomar (HIV, tuberkulos, malaria med mera) samt mat- och klimatfrågor minskar avsevärt. Effekterna på fattigdomsbekämpning och demokratiutveckling blir därmed förödande.

Ordet bistånd väcker fel association

Ordet bistånd får många av oss att tänka på allmosor för fattiga, i bästa fall på hjälp till självhjälp för människor i låginkomstländer. När Sveriges ekonomi upplevs som kärvare efter en pandemi och med ett pågående krig i Europa, kan det vara lockande att prioritera bort allmosor för människor i fjärran länder och att i stället kanalisera dem till Europa och Ukraina. Men faktum är att Sverige med detta avviker från OECD:s normer kring att bistånd ska gå till låginkomstländerna, och genom detta riskerar Sverige att försvaga sin röst i FN-sammanhang.

Följden av den så kallade besparingen slår även mer konkret tillbaka på Sverige. För då antalet nödställda människor någonstans långt borta ökar, leder det till större flyktingströmmar. Detta i ett läge där antalet flyktingar överstiger 100 miljoner människor redan idag och där 307 miljoner människor är i akut behov av humanitärt stöd via bistånd, enligt FN. Det är en fyrdubbling på endast sju år. Bistånd, biståndsforskning och utvecklingsforskning är mer än allmosor, det är pusselbitar i det globala ekosystem som gör att människor kan ha en chans att leva sina liv på de platser där de är hemma.

Ett nytt narrativ

Det forskningsbistånd som administreras av Sida och som Sveriges regering nu sänkt med 520 miljoner kronor behöver ett nytt narrativ, berättelser som tydliggör hur forskningssamarbeten med andra länder utvecklar och gynnar svensk forskning och därmed svenska intressen. Kanske skulle forskarsamhället då reagerat lika kraftfullt som i frågan av VRs anslag för utvecklingsforskning på 180 miljoner kronor.

I mars i år firade 14 universitet det 20-åriga forskningssamarbetet mellan Sverige och Rwanda tillsammans med sina rwandiska kollegor i Kigali. I detta samarbete finns många spännande projekt som bidragit till gemensam kunskapsutveckling där Sverige gynnats minst lika mycket som Rwanda. Landet har, som ett av de första i världen, utvecklat ett system där de med drönare levererar mediciner och blodplasma till läkarmottagningar i otillgängliga områden. Många av dagens politiska ledare, ministrar, företagsledare och bankchefer har en forskarutbildning från Sverige, vilket gynnar Sveriges långsiktiga internationella relationer och borgar för nya samarbeten.

Ett av de kommande samarbetena handlar om kvinnligt ledarskap i Afrika, med Rwanda som pilot. Landet har en jämn könsfördelning inom politiken, men inom akademin är majoriteten män. Patriarkala strukturer och traditionella sociala normer gör det svårt för kvinnor att göra karriär inom akademin. Därför startar Mälardalens universitet, i samarbete med Sida, ett nätverk för de 30 rwandiska kvinnor som disputerat vid svenska lärosäten, för att stötta dem i ledarskap och kommunikation. Tanken är att hitta mentorer på svenska lärosäten i de ämnen kvinnorna disputerat.

Exemplet Rwanda är ett av många på vad forskningssamarbeten betyder och kan leda till, och då inte bara för ett land som varit och fortfarande är i stort behov av modernisering och utveckling, utan även för svensk forskning och innovation. Det borde narrativet om forsknings- och utvecklingsbiståndet handla om – det ömsesidiga utbytet av kunskap som gynnar den gemensamma globala utvecklingen.

Sverige bör därmed inte ställa sig utanför den europeiska forskningspolitiken, som går raka vägen mot Afrika och andra delar av världen, där Kina och Ryssland har klara maktintressen. Gör vi det så missar vi vår tillgång till globala kunskapsbaser och samarbeten med länder i snabb utveckling, som vi har mycket att lära av.

Besparingarna i den svenska bistånds- och biståndsforskningsbudgeten och i Vetenskapsrådets utvecklingsbudget kommer att göra Sverige fattigare.