Vad händer egentligen?

- Om regeringens beslut om att korta ner mandatperioden för lärosätenas styrelser

Regeringen överraskade nyligen med sitt plötsliga och på inget sätt i förväg kommunicerade eller förankrade beslut att korta ner de kommande högskole- och universitetsstyrelsernas mandatperiod. I stället för tre år kommer mandatperioden enbart vara i 17 månader.

Den officiella förklaringen är att Sverige befinner sig i ett nytt säkerhetspolitiskt läge och att bland andra Säpo varnar för att framför allt Kina har intresse av att infiltrera svenska lärosäten för strategiska syften. Därför "måste den säkerhetspolitiska kompetensen säkras också i styrelserna.” (DN 2023-05-04, ledare). Det har uppstått många frågor, även på MDU, kring det här beslutet och det har till och med uttryckts att samtliga styrelseledamöter bör avgå i protest mot regeringens agerande i denna fråga (Bo Rothstein i DN 2023-05-03). Jag kommer tillbaka till det, men börjar från grunden i den här bloggen, utifrån de frågor som jag har fått från kollegorna på MDU.

Generellt om lärosätenas styrelser

Högskolor och universitet är, med några undantag (t ex Chalmers och Högskolan i Jönköping och enskilda anordnare av högskoleutbildningar), statliga myndigheter vars rektorer tillsätts av regeringen på förslag av respektive styrelse. Statsministern skriver på beslutet om rektorsanställningen och föredragande i det ärendet är berört statsråd (minister).

Styrelserna består av ett visst antal styrelseledamöter som är utsedda på olika sätt: En del är föreslagna av studenterna, en annan del av lärarna och ytterligare en del (externa ledamöter) av två av regeringen utsedda nomineringspersoner. På förslag av nomineringspersonerna utses även styrelsens ordförande av regeringen medan styrelsens ställföreträdande ordförande tillsätts av styrelsen själv på förslag av rektor.

Det pratas ofta och felaktigt om ”studentrepresentanter” eller ”lärarrepresentanterna” (eller t o m professors-, lektors-, adjunktrepresentanter) i stället för de av studenterna och lärarna föreslagna styrelseledamöterna. Dessvärre leder dessa tankar fel på så sätt att man kan uppfatta att dessa ledamöter främst ska bevaka och försvara lärarnas och studenternas intressen i styrelsesammanhang. Men så är det inte, dessa interna ledamöter ska vara lärosätenas styrelseledamöter på samma sätt som de externa ledamöterna och ingenting annat.

Uppdraget för en styrelse och för styrelseledamöterna är alltså övergripande, och utöver att lägga förslag i fråga om rektorsrekrytering till regeringen ska dessa på ett övergripande sätt styra ett lärosäte och följa upp sin styrning i övergripande och centrala strategiska och ekonomiska frågor. Ordningen är sådan att mandatperioden för de externt tillsatta ledamöterna och för styrelsen som sådan är tre år

Regeringens aktuella beslut är respektlöst och orimligt i förhållande till de angivna skälen

Den treårsregeln har nu alltså brutits av regeringen under spektakulära former på ett sätt som inte kan betecknas som annat än respektlöst. Det spektakulära är framför allt att beslutet kom helt oförberett och utan förankring och remissförfaranden.

En del i det respektlösa är att nomineringspersonerna i flera månader har arbetat med att lägga ett pussel för de nya styrelserna och i det sammanhanget även kommunicerat till de presumtiva kandidaterna att det är fråga om en treårsperiod och ingenting annat.

Detta innebär att de tillfrågade har meddelats ett upplägg och villkor som regeringen sedan satt ur spel, och detta i samma andetag som beslut fattades om tillsättning av styrelserna. Osmakligt är att regeringen dessutom gav nomineringspersonerna i uppdrag att kommunicera att villkoren för mandatperioden ändrats bara två-tre dagar innan regeringens beslut om sammansättningarna för de nya styrelserna tillkännagavs. De fick inte ens möjlighet att ta ställning till om de fortsatt var intresserade att ingå i styrelserna eller inte, under dessa nya förutsättningar.

Den andra delen i det respektlösa i regeringens agerande är att man med sin motivering av åtgärden ifrågasätter de nya styrelserna (som alltså ändå tillsattes, om än bara för en kortare period) och samtliga landets rektorer. Regeringens officiella förklaring är att ”vi” inte får vara naiva och underskatta det säkerhetspolitiska läget och att vi därför måste se över till- och sammansättningen av lärosätenas styrelser. Som om varken rektorerna eller styrelserna har skött frågan hittills, och alltså visat sig vara naiva så här långt.

Det orimliga i regeringens beslut är att den föreslagna åtgärden (förkortad mandatperiod, översyn över styrelsernas kompetens) inte skulle förändra situationen och sålunda inte står i proportion till det man påstår sig vill komma åt. Inte ens om regeringen skulle utplacera minst en Säpo-medarbetare i varje styrelse som enligt gökursprincipen i regelbundna tidsintervall skulle gola ut några självklarheter (i det här fallet att det var viktigt med säkerhetsarbete) skulle ju arbetet förändras eller påverkas. För det arbetet pågår redan och i MDUs fall har vi i Peter Liljenstolpe en campuschef som räknas som en av landets mest kunniga i säkerhetsfrågor för högskolor och universitet.

Regeringens beslut underminerar tilliten och den akademiska friheten

Det regeringen däremot har åstadkommit är att samtliga styrelseordföranden och rektorer i landet nu står enade mot beslutet att förkorta mandatperioden för styrelserna. Det man åstadkommit vidare är en ryktesspridning utan dess like i media och i högskolesektorn; detta genom att motivera sitt beslut med så uppenbara svepskäl att folk givetvis försöker förstå den bakomliggande orsaken. Dessa spekulationer vill jag inte ge mig in på, de kan studeras i media och på sociala media.

Att den förra regeringen har utökat synen på den akademiska friheten genom att i högskolelagen stipulera även utbildningens frihet, utöver den i grundlagen inskrivna friheten för forskningen (friheten gäller val av metod och publicering), har varit ett stort framsteg. Det som nu med växande enighet diskuteras i sektorn är den institutionella akademiska friheten för högskolor och universitet och där jag som styrelseledamot i SUHF är djupt och sedan länge involverad i arbetet. Detta skulle kunna få till följd att högskolor och universitet på sikt inte längre är statliga myndigheter utan, till exempel, egna ”juridiska enheter” som staten inte detaljstyr som idag. Det skulle exempelvis kunna innebära att det inte längre vore möjligt att riksdagen, som idag, kan pådyvla våra utbildningar examensmål, i vissa fall upp till 29 stycken sådana, i till exempel lärarutbildningarna. Det är nämligen en detaljstyrning som är otänkbar i de flesta andra demokratiska länderna. Det skulle i så fall heller inte vara möjligt att detaljstyra i fråga om tillsättning av styrelserna på det sätt som skett nu.

När nu regeringen med en liberal utbildningsminister i spetsen genom sitt beslut agerar mot gällande högskoleförordningen med sitt beslut om förkortad mandatperiod för styrelserna och däremot sätter regler ur spel (regler som har kommit till under borgerlig regering med en liberal utbildningsminister), då borde den svenska befolkningen och i synnerhet akademin vara på sin vakt. För då har regeringen inte bara, helt medvetet, gjort ett utspel mot alla tankar om den akademiska friheten och det armlängdens avstånd mellan regering och akademi som vi alla verkade vara överens om, utan då har man också spelat bort tilliten gentemot regeringen och staten. Att den här regeringen å sin sida ej hyser tillit till sina universitet och högskolor är helt uppenbart.​​​​​​​

Borde nu alla avgå i protest?

Spontant är jag villig att hålla med Bo Rothstein om att alla styrelseledamöter borde avgå i protest och på så sätt ge uttryck för att man vill värna tanken om den akademiska friheten. Eller: Jag har full förståelse för hans resonemang. Utan tvekan är det helt oacceptabelt det som har hänt. Men, om alla nu avgår för att värna den akademiska friheten då har regeringen, oavsett vilka skäl nu egentligen ligger bakom beslutet, nått sitt mål 17 månader tidigare än genom sitt obegåvade beslut och skulle redan nu kunna tillsätta nya styrelser som det behagar dem. Det är då osäkert hur många av de väl meriterade, kunniga och engagerade personer som idag ingår i styrelserna, som skulle vara kvar i de nya. Det är kanske bättre med att de nuvarande styrelserna och universitetsledningarna under de kommande 17 månaderna kämpa för den akademiska friheten och ett ökade institutionellt oberoende av högskolor och universitet. Civilkurage i den här frågan och på det sätt som Bo Rothstein efterlyser behövs i värsta fall och ytterst om 17 månader!