Utopins röster vill frihet och fred

I mars förra året deltog jag i en manifestation mot kriget i Ukraina. Jag inledde mitt tal med ett citat:

”Jag vet inte vad jag ska berätta… om döden eller kärleken? Eller är det sak samma… om vad?”

Den frågan ställs i boken ”Bön för Tjernobyl. Krönika över framtiden. Utopins röster”. Dess belarusiska författare Svetlana Aleksijevitj (1948) räknas som den samtida ryska litteraturens främsta företrädare. Hon fick Nobelpriset i litteratur år 2015 med motiveringen: ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid.” När hon tog emot priset sade hon så här:

”Jag har tre hem: mitt belarusiska hemland – där min far föddes och där jag själv levt hela mitt liv, Ukraina, min mors hemland, där jag föddes, och så den stora ryska litteraturen, som jag inte kan föreställa mig att vara utan. De är mig alla kära. Men att i vår tid tala om kärlek är svårt.”

Hennes tre ”hem” ligger idag i ett blodigt krig med varandra. Svetlana Aleksijevitj förkroppsligar med andra ord ett dilemma om dubbla lojaliteter som uppstår när broderfolk börjar bekriga varandra. Och hon är inte ensam om detta, det finns många människor i den regionen som har nära och kära över landsgränserna.

Att prata om kärlek till Belarus eller den ryska kulturen efter torsdagen den 24 februari 2022 torde vara svårare än någonsin, nu ett år efter att Ryssland invaderade Ukraina, ett år efter att makthavaren i Belarus försäkrade sitt och sitt lands solidaritet med den ryska aggressionen. Ett år har gått, med tiotusentals döda civila och soldater och förstörelse av oförställbara mått, och vi ser inget slut på det.

Rysslands avskyvärda agerande är ett brott mot mänskligheten, mot internationell folkrätt och en attack mot den europeiska säkerhetsordningen. Människor dör, skadas och svälter – det är fullständigt meningslöst! Offren är både civila och militära och det är viktigt att konstatera att den ryske makthavaren ljuger när han säger att inga civila mål har angripits.

Det som däremot är sant är följande: Föräldrar förlorar sina älskade barn. Barn förlorar sina älskade föräldrar. Familjer förlorar sina kära anhöriga, även i det som nu blivit explicita fiendeländer. Kvinnor förlorar sina älskade män, män förlorar sina älskade kvinnor.

”Jag vet inte vad jag ska berätta… om döden eller kärleken? Eller är det sak samma… om vad?”

Jag vet vad vi ska berätta om:

• Det vi ska berätta om är att krig alltid är meningslöst – och ingenting annat.
• Det vi ska berätta om är att den ryska krigsretoriken är lögn – och ingenting annat.
• Det vi ska berätta om är att Ryssland skall sluta sitt krig omedelbart – och ingenting annat.
• Det vi också ska berätta om är att alla som måste fly krig ska tas emot med öppna armar och varm famn hos oss och våra europeiska vänner.
• Det vi också ska berätta om är att vi vet att det finns många hjältar i Ryssland som vågar protestera mot sin regim, med livet som insats – de är också våra europeiska vänner.
• Det vi också ska berätta om är att vi i Sverige, tillsammans med våra europeiska vänner, går i handling när det gäller att vara solidarisk och medmänsklig.

Svetlana Aleksijevitjs bok heter ”Bön för Tjernobyl. Krönika över framtiden. Utopins röster.” Den bok vi skriver idag heter: ”Bön för Ukraina. Krönika över framtiden utan alla dess "Blodimir Putins". Utopins röster vill frihet och fred.” Det är vad vår bok heter.

Som rektor för Mälardalens universitet fördömer jag å myndighetens vägnar Rysslands krig och aggression å det skarpaste. All vår kärlek och våra tankar går till de många som får utstå ett ofattbart lidande på grund av det här kriget; de döda, deras anhöriga, alla skadade och barn.

Vi som lever i frihet och inte i en direkt krigszon har möjligheten, friheten och förmånen att ge uttryck för våra tankar och värderingar och vår tro på demokrati och frihet. Historien visar emellertid gång på gång, och så även nu, att fred och frihet inte kan tas för givet. Det något vi alltid måste stå upp för och försvara, för att inte hamna i en sådan uppgivenhet och förtvivlan som gör att även vi säger:

”Jag vet inte vad jag ska berätta… om döden eller kärleken? Eller är det sak samma… om vad?”