Professorsporträtt: Anette Hallin

Anette Hallin, professor i företagsekonomi, inriktning organisation och ledning. Akademin för ekonomi samhälle och teknik (EST), avdelningen för organisation och ledning.

Kan du kort beskriva din akademiska karriär – vilka val har fört dig till där du är idag?

Kanske var det alltid meningen att jag skulle bli akademiker – även om jag inte visste om det som barn. Hur kunde jag; ingen i min familj hade ju gått på universitetet? Men jag gillade alltid skolan; jag gillade att läsa och jag gillade att lära mig saker. När jag gick sista året på gymnasiet och det var dags att fatta beslut om framtiden bestämde jag mig: jag skulle läsa vidare på det där som kallades för ”universitetet”. Men vad skulle jag läsa? Jag var mest sugen på historia. Och litteraturvetenskap. Men vad kunde man jobba med sen? För mig fanns det bara ett svar. Lärare!

Fem år senare hade jag tagit en magisterexamen i praktisk pedagogik och blivit ämneslärare i svenska, historia och engelska. Ytterligare sju år senare hade jag undervisat i dessa ämnen, framför allt på KomVux och på gymnasiet – och jag var urless. Var det så här mitt liv skulle se ut tills jag gick i pension? Jag bestämde mig för att göra en förändring.

Först arbetade jag i näringslivet i några år; med försäljning och som konsult. Sedan, på en fest, träffade jag en docent från KTH som berättade att han fått finansiering för att forska på städer och att han skulle anställa en doktorand. Jag tyckte det lät spännande och bestämde mig för att söka. Till min stora förvåning blev jag antagen. Jag, som varken var ingenjör eller ekonom, utan humanist, var nu antagen i forskarutbildningen i industriell ekonomi! Det kändes väldigt märkligt men samtidigt väldigt spännande. Och vad fantastiskt det var! Jag fick betalt för att studera! Men samtidigt blev jag förvånad över hur gammaldags den akademiska världen var, på många sätt. Samtidigt som jag skrev klart min doktorsavhandling funderade jag över vad jag skulle göra när jag blev klar. Kanske öppna en korvkiosk specialiserad på goda korvar?

Men först fick jag möjlighet att ta med familjen till Kalifornien för att tillbringa ett halvår direkt efter min disputation på Scancor, Stanfords universitet. När jag var där fick jag veta att jag fått det så kallade ”Wallander-stipendiet”; ett 3-årigt heltidsstipendium som professorerna på INDEK, KTH hade nominerat mig till. Stipendiet ges varje år till ”unga och lovande forskare”. Särskilt ung kände jag mig inte – jag hade nyss fyllt 40 – men jag behövde pengarna. Så det blev inte så mycket av de där korvkioskplanerna; jag bestämde mig för att vara kvar i den akademiska världen. Som Wallanderstipendiat hade jag förmånen att besöka institutioner vid olika lärosäten i Sverige, även i företagsekonomi, och när pengarna började ta slut och det var dags för mig att söka en tjänst annonserade MDH om att de behövde en universitetslektor i företagsekonomi.

Jag sökte och började på MDH 2013. 2015 blev jag docent och 2019 professor. Då gick jag samtidigt ner i tid på MDH eftersom jag blivit professor vid Åbo Akademi, ett svenskspråkigt universitet i Finland. ”And the rest is history”, som man säger.

Vilka forskningsområden ligger dig varmast om hjärtat?

Nyfikenhet är min främsta drivkraft i livet och som akademiker har jag fantastiska möjligheter att få utlopp för min nyfikenhet – varje dag. Om man tittar på min publikationslista så ser man att jag varit nyfiken på en massa saker. Till exempel vad som händer i organisationer när vi använder teknik och hur människor och teknik tillsammans skapar organisering; hur idén om ”hållbarhet” översätts i daglig praktik; vad forskningspraktiken egentligen innebär – och mycket annat. Min läraridentitet är fortsatt stark – jag har skrivit flera läroböcker och gillar att fundera ut olika sätt att organisera undervisning så att studenterna lär sig.

Vad är det som driver dig i din forskning?

Först och främst gillar jag att samarbeta med andra och jag älskar det faktum att jag nu, ännu mer som professor, kan stötta andra i deras utveckling som forskare. Det här låter kanske lite självrättfärdigt, men det är sant. Jag gillar verkligen att se doktorander och juniora forskare utvecklas, och lägger mycket tid på olika aktiviteter som stödjer detta.

Hur ser du på att bli professor just nu i det skedet som MDU befinner sig som nyblivet universitet?

Jag tycker det är fantastiskt att MDH har blivit MDU. Det är förstås fantastiskt att vi därmed får mer resurser, men det mest fantastiska är att processen drivits av och med starkt stöd av en massa organisationer i Mälardalsregionen som ser oss som ”SITT” universitet. Det är så det ska vara, för det visar att de tycker att det är viktigt att vi finns till. Jag har varit runt mycket och vet att det här är unikt; väldigt få lärosäten har ett så starkt stöd och jobbar så brett över ämnen med samverkan som MDU. Det gör mig stolt. För det är viktigt att ett lärosäte har en stark förankring där det är verksamt. Det ger oss möjlighet att bedriva relevant och aktuell forskning på ett sätt som man på andra lärosäten aldrig riktigt får till.