Vi västeråsare måste fortsätta att visa vårt stöd för Ukraina

Jag fick rösta första gången i folkomröstningen om EU 1994. Jag var då nitton år och jag minns att jag, i efterdyningarna av inbördeskriget i före detta Jugoslavien, enbart hade ett enda tungt motiv för att säga ja. Fred i Europa!

Hela krönikan som pdf Pdf, 8 MB.

I dag, snart 30 år senare, har Rysslands storskaliga krigsinvasion av Ukraina pågått i ett år. Det är krig i Europa – igen! En för många helt otänkbar och orimlig tanke. Det skulle ju aldrig mer hända!

Tyvärr är vi många som i dag ser starka tecken på att demokratin är på tillbakagång runt om i världen. Demokratierna i världen blir färre och hoten mot den blir allt fler.

Jag har under det senaste året försökt finnas där för en medarbetare som kommer från en stad i södra Ukraina och som har sin familj kvar där. Så klart har mitt engagemang i huvudsak styrts av min omtanke om Oksana, men också – hur högtravande det än må låta – för att jag också ser det som en del i kampen för att rädda demokratin. Jag minns hur overkligt det kändes den morgonen när jag vaknade upp och såg notiser på min telefon om att det hemska som vi befarat under en tid faktiskt hade hänt. Ryssland hade invaderat Ukraina.

Nåväl, allt är inte nattsvart. Jag har flera gånger under det gångna krigsåret slagits av saker som ger mig hopp, för fred och demokratins överlevnad. Låt oss kalla det friskhetstecken.

Ett tecken jag noterat är de smått absurda och samtidigt stärkande indikationerna på att kultur och konst kan användas för att sprida ljus och hopp även i de mörkaste av tider. Oksana och jag har under året både gråtit ihop och skrattat tillsammans till bilder som sprids i sociala medier om kriget. Det är både underfundiga och slagkraftiga satir- och nidbilder, och dokumentära bilder som i realtid visar hur livet är i Ukrainas sönderbombade byar och städer. En blandning av sött och salt. Små fjuttiga saker som samtidigt fungerar som små men viktiga insatser av moteld.

Ett annat friskhetstecken som jag imponerats av är Oksanas outtröttliga försök att nå ut med information och bemöta desinformation i sociala medier. Hon delar fakta och försöker ge förklaringar och perspektiv. Hon gör vad hon kan för att skingra dimman för dem hon känner som lever sina liv bakom propagandans dimridåer. Hon gör vad hon kan för att spräcka små informationsbubblor och blåsa liv i motståndet inne i Ryssland och på distans försöka ge kraft och vilja att hålla ut ännu en dag.

Oksana visar ofta sådan tacksamhet över det stöd som kollegor visar för Ukraina. Det kan vara små simpla gester som att de sprider information i olika sociala medier, frågar hur de är med familjen eller när någon visar sin solidaritet mot Ukraina på gator och torg. Demokratin har ibland ett högt pris och handlingar som visar uppskattning ger hopp. Ukrainas sak är inte bortglömd, tvärtom så berör den oss alla! Jag vet också att kollegornas engagemang för Ukraina ger hopp även för Oksanas vänner och familj och bidrar till att hålla drömmen om fred och att en dag få leva i demokratiskt EU-land vid liv.

Hur kan vi tillsammans fortsätta att stärka demokratin och hålla den blå-gula flaggan högt? Det är nog i grunden rätt enkelt – vi måste alla och envar stå upp för att försvara dess grundläggande värden. Låta våra röster höras, i val, i sociala medier, på torget, runt köksbord, i fikarum och i insändare i VLT. Ställa krav på våra politiska representanter att ta tag i svåra frågor och låta förvaltningen implementera folkets vilja på ett schyst och effektivt sätt.

Den 6 mars 2022 marscherade jag och min dotter tillsammans med Oksana i allmän demonstration för Ukrainas sak som Västerås stads politiker gemensamt anordnade. Ett starkt minne som tillsammans med den stolt vajande ukrainska flaggan över stadshuset under hela året visar på ett gemensamt ställningstagande mot kriget och för demokratins bevarande. Jag kommer att stå på torget i dag på lunchen. Hoppas vi ses där!