Vi har ett ansvar och att skapa en brygga mellan teori och praktik

Många socionomstudenter bär på självtvivel i första mötet med det praktiska sociala arbetet och funderar om de verkligen kommer att klara det och om de verkligen vet tillräckligt för att stå öga mot öga med människor i sin kanske sårbaraste plats i livet.

Inom anknytningsteorin beskrev John Bowlby betydelsen av en trygg bas och trygg hamn – en relation som gör det möjligt för individen att utforska världen i visshet om att det finns en plats att återvända till. För oss är detta en användbar metafor när vi tänker på socionomstudenternas verksamhetsförlagda utbildning (VFU).

Under termin fem befinner sig studenterna i ett skede som ofta upplevs som extra sårbart. De lämnar universitetets struktur och kliver in i en praktik där teori ska omsättas i handling, där möten med människor blir på riktigt och där den egna professionella identiteten börjar ta form.

Den feministiska filosofen Gloria Anzaldúa sa att för att hitta sig själv och forma sin identitet måste personen lämna sin nuvarande trygga plats. En perfekt liknelse för studenternas VFU som får studenterna att koka över av upplevelser. Och vi måste på ett pedagogiskt sätt bemöta studenternas erfarenheter och skapa en miljö där reflektion och känslor får utrymme i en akademisk kontext.

Under utbildningen har studenterna mött en lång rad teorier som är nödvändiga och bärande för socialt arbete. I praktiken är det dock inte teori som gör starkast intryck, utan bemötandet, utifrån funderingar som: hur professionella möter människor; hur frågor ställs; hur makt används, fördelas eller delas; hur närvaro skapas – eller uteblir.

Många som söker sig till socionomprogrammet gör det med en gemensam drivkraft – en vilja att hjälpa, stötta och bidra till att människor ska orka med sin vardag och sitt liv. Och där behöver vi lärare vara redo att möta studenterna.

Här menar vi att universitetet och lärare har ett särskilt ansvar. Under VFU behöver studenterna en plats att landa i. En trygg hamn. Inte för att skyddas från verkligheten, utan för att få möjlighet att reflektera över den.

Vårt uppdrag är att vara närvarande i både lyssnadet och tystnaden så att studenterna gemensamt kan reflektera och förstå sina upplevelser.

Ett undervisningsexempel kan vara ett seminarium. Vi sitter i ett grupprum, ett avlångt bord i mitten av rummet och whiteboardtavlor längs väggarna. Studenterna arbetar med en specifik fråga, tänker högt och delar erfarenheter. Tillsammans fyller de whiteboardtavlorna längs väggarna och skapar en berättelse över sina erfarenheter. Styrkor, svagheter och känslor. Allt ska få utrymme när praktik teoretiseras för att sedan omsättas i praktik igen, utanför universitetets väggar.

Vi har ett pedagogiskt och empatiskt ansvar att möta studenterna och skapa en brygga mellan teori och praktik. Det sättet vi bemöter deras tystnad, frågor och blickar bekräftar studenternas erfarenheter. Det modellerar hur professionella relationer kan se ut.

Samtidigt finns det krav på akademisk struktur och progression. Studenterna skriver rapporter, analyserar, kritiskt granskar och förbereder sig för uppsatsarbetet. I den nya socialtjänstlagen (SoL 2024:500) betonas att socialt arbete ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Det ställer höga krav på att lärandet måste få vara en process som ska ske i växelverkan mellan teori och praktik.

Vi menar att få misslyckas, ramla och resa sig igen är en central del av studenternas möte med praktiken. För att våga göra det behöver de känna trygghet. Och om vi kan bidra till att studenterna känner sig trygga under utbildningen skapar vi också förutsättningar för mod. Mod att stanna i svåra samtal. Mod att reflektera över sitt bemötande. Mod att se praktiken som en lärprocess.

Att vara en trygg hamn är därför inte ett sidouppdrag. Det är en förutsättning för att utbilda socionomer som är redo att möta fältets komplexitet – med både kunskap och mänsklighet. Det är vårt pedagogiska uppdrag att säkerställa kvalitativa lärmiljöer för varje enskild blivande socionom. Annars har vi misslyckats.