Vem ser du när du tittar i badrumsspegeln?

Vem är jag? Vem är du? Vilka är vi? Vilka är de? Fyra frågor som är lika gamla som människan själv och som vi alla någon gång ställer oss. Det är frågor där svaret är någon slags identitet.

Hela krönikan som pdf Pdf, 5.5 MB.

Så när jag står framför spegeln och frågar mig vem jag är blir kanske svaret: ”Jag är Jonas, man, pappa, make, professor, smålänning, västmanlänning, svensk och halvtysk. Är jag en ful ankunge eller en vacker svan? Svaret på frågan vem är jag är inte givet utan beror på sammanhang, vad jag känner i stunden eller vill lyfta fram i ett samtal, en intervju eller visa på sociala medier. Och jag är allt detta på samma gång och över tid. Samtidigt förändrar vi bilden av oss själva, vid stora livsförändringar kan detta ske hastigt, andra gånger långsamt (som den plågsamma insikten dagen efter om att jag inte kan göra samma saker på gymmet som gjorde som 20-åring).

När sedan någon annan frågar sig vem jag (alltså Jonas) är har de ofta en delvis annan bild av mig. För våra barn är jag mer pappa än professor (hoppas jag!), medan kollegorna på jobbet nog inte mest ser mig som pappa (kanske inte ens västmanlänning!). Med andra ord finns det ofta ett glapp mellan den bild vi har av oss själv och den som andra har av oss. Och så är det för alla!

Identiteter är emellertid inte bara personliga angelägenheter. När vi ställer oss frågan ”Vilka är vi är en” tillskriver vi oss själva en kollektiv identitet tillsammans med andra. ”Vi är västmanlänningar” ger i bästa fall en känsla samhörighet, gemenskap och sammanhang. En sådan identitet är positiv för oss och något vi vill bevara och försvara.

Men identiteter kan också fungera särskiljande. I sig innebär frågan ”Vilka är de” att de inte är vi. Ibland kan sådana identiteter fungera uteslutande, förtryckande och splittrande. På detta finns många historiska och tyvärr även nutida exempel.

Positiva och negativa kollektiva identiteter är laddade, för oss själva och andra, och får ofta en politisk och ideologisk prägel. Vem är svensk, europé eller smålänning? Och vem bestämmer vem som är svensk, europé eller smålänning? Eller är ingen något, utan är identiteter i någon mening ”bara” sociala skapelser i och genom språket? Jag tänker att oavsett vilket så har sådana skapelser effekter på människors självbild och livsmöjligheter. För miljontals människor i världen åtföljs deras identiteter av diskriminering, förtyck, våld, hot och hat. Så att förstå, diskutera och debattera identiteter är viktigt. Det är viktigt för det lilla barnet när insikten av att vara en egen person gryr eller för dem som drabbas av förtryck utifrån föreställningar och fördomar kopplade till etnicitet, kultur, kön, nationalitet, religion, sexuell läggning eller ålder.

Så låt oss inte glömma att identiteter ibland skapas för specifika syften och färgar våra intryck av oss själva och andra. Låt oss inte falla in i att (be)döma våra medmänniskor utifrån den identitet vi tycker de har eller ska ha. Därför: oavsett om andra ser mig som en ful ankunge försöker jag se en, vacker svan i spegeln! Och om jag inte är en vacker svan så är jag ung i sinnet när det gäller att välja vikter och övningar på gymmet – trots efterföljande träningsvärk!