Västerås tjänar på att minska utsläppen

Redan 1993 frågade sig biologen E.O. Wilson om ”mänskligheten är självmordsbenägen”, och faktum är att vi har känt till kopplingen mellan stigande halter av koldioxid och ökande global temperatur i flera decennier. Men hur reagerar vi egentligen på det?

Hela krönikan som pdf Pdf, 3.6 MB.

Människor är programmerade att reagera på en direkt fara, till exempel en rytande tiger. Men vi är inte lika rustade att hantera en framtida diffus fara, till exempel klimatförändringar.

Klimatförändringar är komplexa, obekanta, långsamma, osynliga och generationsöverskridande. Till skillnad från de typiska hjältar-mot-skurkar-berättelser som vi är vana vid att se, har klimatförändringarna inga snygga och prydliga fiender att kollektivt fokusera på.

Så hur ska vi förhålla oss till klimatet? Det är en fråga jag ställer mig varje gång en klimatforskare släpper en av sina alarmerande rapporter om den beräknade nedräkningen till domedagen. Domedagen är det ögonblick då vår förmåga att sänka temperaturen i atmosfären har fallit ur vår kontroll. Det ögonblick då vi människor oåterkalleligt är utlämnade till orkaner, bränder, tornador, torka, matbrist, stigande havsnivåer och det sociopolitiska blodbad som jag tror kommer att följa.

Jag tror att det första vi behöver göra är att sluta använda termen ”klimatförändringar”, eftersom det får situationen att verka relativt godartad och naturlig. Som om jorden var på väg in i klimakteriet och att alla dessa vetenskapsmän bara vill låta oss veta att vi kan förvänta oss värmevallningar. Men sanningen är att den ”förändring” som forskarna förutspår troligen kommer att få ett stort antal människor att dö av olika typer av naturkatastrofer.

Det är inte en ”förändring” – det är en kris.

Man skulle kunna tro att folk borde se alla tecken på en klimatkris och inse att vi måste bli handlingskraftiga. Men i stället finns det en kollektiv axelryckning. Jag får ofta höra argument som ”men det spelar ju ingen roll vad vi gör här i Sverige, så länge man inte gör något i Kina”.

Det argumentet applicerar vi dock inte på någon annan viktig fråga. Bara för att andra länder tillämpar barnarbete, kvinnlig könsstympning, tortyr och brott mot mänskliga rättigheter så betyder inte det att vi måste göra det i Sverige också. Vi ska vara stolta över våra värderingar vare sig det handlar om demokrati eller miljöarbete. Och ska man vara krass så borde det ligga i vårt eget intresse att prioritera klimatet.

Klimatkrisen kan mycket väl leda till att Sverige blir en betydlig ogästvänligare plats att leva på. Vi kan se framför oss blötare vintrar med ökad nederbörd, tilltagande risk för översvämningar, kusterosion samt ökad andel skadedjur och smittbärare. Det kan också bli somrar med mer extremt väder med torka, bränder och brist på rent dricksvatten.

Det ”existentiella hotet” från klimatkrisen borde vara en stark motivator, men det är också viktigt att lyfta fram att det fortfarande finns hopp.

Förmågan att påverka framtiden är ännu inte bortom vår kontroll. Vi kan definitivt förhindra denna kris om vi bara är villiga att göra något åt det. Det krävs en global ansträngning för att minska utsläppen av växthusgaser, främja hållbarhet och göra en väsentlig övergång till ren energi. Vi har redan i dag den tekniska förmågan att klara av det här och vi måste sätta press på regeringar, beslutsfattare och industrier, men även på oss själva. Vi har alla en viktig roll att spela.