Varför firar vi nyår?

Att vi firar nyår den 31 december, och att den 31 december infaller just den 31 december, är en kulturell konvention. Nyårsafton firas 31 december i de länder och kulturella grupper som följer den gregorianska kalendern från 1500-talet, som är baserad på jordens rotation kring solen.

Hela krönikan som pdf pdf, 156 kB.

Ett år, 365 dagar, ett varv runt solen. Eller egentligen stämmer inte riktigt det – den gregorianska kalendern infördes för att anpassa året efter en mer exakt beräkning av den tid varvet tar: 365 dagar, 5 timmar, 48 minuter och 45 sekunder. Att vi följer just det här sättet att räkna tid i Sverige har att göra med Europas romerska och kristna kulturella rötter. Det går precis lika bra att basera kalendern på månens rörelser, som inom den islamiska traditionen. Ett år består då av tolv måncykler och blir därför kortare än det gregorianska solåret – bara 354 dagar. Det kristna och islamiska nyåret sammanfaller därmed ungefär vart 33:e år.

Varken solen eller månen försöker sig på improviserade ärevarv – deras banor är lyckligtvis helt förutsägbara. Därför fungerar en kombination också alldeles utmärkt: de kinesiska och judiska kalendrarna är lunisolära, vilket innebär att de bestäms av både solens och månens rörelser. Valet av himlakropp – eller himlakroppar – att hänga upp sin tideräkning på är alltså kulturellt. Likaså valet av dag. Den gregorianska kalendern är global standard och nyåret är ett särskilt viktigt finansiellt datum eftersom bokföring, banker och internationella betalningssystem följer den kalendern. Inom de flesta samhällen håller människor därför koll på den första januari nuförtiden. Att nyår hamnar just på den första januari, mitt i vintern när det är grått och trist, är också en kulturell konvention. Den gregorianska kalendern är baserad på den romerska, julianska kalendern som också följer solens rörelser. Nyåret var då kopplat till statliga tillsättningar i det romerska riket. Första januari var med andra ord en sorts grå och praktisk administrativ högtid – inte alls så festlig som dagens nyårsfirande. Passande med tanke på vädret så här års.

Men i Europa har tiden kring vintersolståndet firats länge, långt före romarrikets uppgång och fall. När Europa kristnades var det praktiskt att låta viktiga kristna högtider sammanfalla med de hedniska, vilket gjorde både jul och nyår till passande högtider då gammalt hedniskt kunde förenas med det nya kristna. Dessutom firas faktiskt Jesu omskärelse på nyårsafton. Enligt judisk tradition sker omskärelsen åtta dagar efter födelsen enligt den judiska kalendern, så givet olikheterna mellan den kristna och judiska kalendern blir det ungefär den 1 januari. Så när du klingar i ditt skumpafyllda kristallglas den 31 december – passa på att önska dina nära och kära en glad Kristi omskärelse! Apropå skumpa: det lyxiga nyårsfirandet vi ägnar oss åt i dag, med champagne, kaviar, choklad och andra lyxvaror, inklusive fyrverkerier, är dock ett relativt nytt påfund. Det var under 1800-talet som det blev ett stadigt inslag i nyårsfirandet att ”unna sig”. Det hängde dels ihop med att den borgerliga klassen växte – den samhällsgrupp som hade råd med lyxkonsumtion – och dels med att industrialiseringen gjorde det möjligt att massproducera varor för borgerligheten att konsumera. Nyårsfirandet blev under 1800-talet en uppvisning i socioekonomisk status – redan 200 år före Instagram.

Men att nyårsfirandet är en kulturell konvention betyder inte att det inte är viktigt. Vi behöver ritualer för att känna att vi är en del av en gemenskap. Émile Durkheim, fransk sociolog verksam i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, studerade olika kulturers högtider och drog slutsatsen att alla samhällen behöver en kontrast mellan vardag och fest – mellan profant och heligt. Vi står ut med den grå vardagslunken för att vi har högtider då vanliga sociala koder upphävs, vilket låter oss tillbringa en stund i festyra – sång, dans och relativ lyx. Durkheim beskrev festen som karaktäriserad av kollektiv upprymdhet – under en högtid delar samhällsmedlemmar en känsla av glädje, samhörighet och tillfälligt gemensamt gränsöverskridande. Att genomföra ritualer tillsammans med främlingar kan ge en särskilt stark känsla av samhörighet: fastän vi inte känner varandra delar vi något som är större än oss själva. Det är den känslan som ger oss energi att fortsätta samarbeta med våra medmänniskor för att vardagen ska rulla på. Kanske är det därför många av oss drabbas av en stark lust att springa ut på gatan när tolvslaget närmar sig. Visst, det gör det lättare att se fyrverkerierna som lyser upp den svenska vintern, grånad av global uppvärmning. Men ännu viktigare är att det ger oss möjlighet att genomföra en ritual tillsammans med de främlingar vi annars bara refererar till som grannar. När vi räknar årets sista sekunder påminns vi om att både jag och grannen är en del av något som är större än oss själva. Tio, nio, åtta, sju…