Vad skolskjutare har och inte har gemensamt

Nyligen drabbades Sverige av dess hittills mest omfattande skolskjutning, när Rickard Andersson, 35, dödade tio personer med ett automatvapen och sedan sköt sig själv i en skola i Örebro.

Hela krönikan som pdf Pdf, 5 MB.

Även om utredningen pågår och informationen som kommit allmänheten till handa är ganska knapphändig, är det likväl möjligt att säga något mer allmänt om skolskjutare som också indikerar hur pass typisk eller icke-typisk Andersson tycks ha varit.

Skolskjutare har många likheter med andra grova våldsbrottslingar som mördare, serievåldtäktsmän och terrorister. De är allt som oftast män, ganska unga, och av varierad etnisk härkomst. Sannolikt har de även en grad av lägre socioekonomisk status (SES, oftast indikerat av utbildnings- eller inkomstnivå) men det kan variera. Dessa bredare sociodemografiska faktorer är dock alltför allmänna för att säga något specifikt om skolskjutare. Primära faktorer, åtminstone ur ett psykologiskt perspektiv, är däremot att gärningsmännen antingen är traumatiserade (i barndomen), psykotiska eller psykopatiska, enligt experter som Peter Langman.

Trauman kan innefatta exempelvis sexuella och/eller andra fysiska övergrepp i barndomen, medan psykotiska inslag kan utgöras av schizofreni som leder fram till akuta psykostillstånd som manifesteras i externaliserande, våldsamma beteenden, både relativt planerade och oplanerade.

Psykopati kännetecknas av väldigt låg empati och kan överlappa eller samvariera med patologisk narcissism, Machivellianism, och sadism; subkliniska nivåer finns hos vanliga människor som har mer eller mindre av dessa ”mörka” personlighetsdrag, liksom de mer neutrala Big Five. Samtidigt kan en del ensamvargar kännetecknas av både hög grad av introversion och neuroticism (emotionell instabilitet). De drar sig undan från sociala kontexter, ibland rentav den närmaste familjen. Psykopater kan dock lättare upprätthålla en fasad av normalitet. Det är intressant att ovannämnde Langman klassificerar Eric Harris som psykopat medan Columbine-kumpanen Dylan Klebold kategoriseras som psykotisk.

Samhälls- och beteendeforskare har dock inte enbart fokus på ett särskilt perspektiv utan samhällskontexten finns alltid med. Psykologiska fenomen existerar inte i ett socialt vakuum.

Hos den norske högerextreme terroristen Anders Behring Breivik var den ideologiska övertygelsen primär men även dennes personlighet och beteendemönster spelade stor roll. Det tycks inte råda konsensus om hur dessa var beskaffade. Även om han inte led av en allvarlig psykisk störning kan densamme ändå ha uppvisat olika mörka personlighetsdrag som psykopati och grandios narcissism, delvis efter att domen trätt i kraft.

Ännu är det alldeles för tidigt att säga något definitivt om Örebro-massmördaren tillika skolskjutaren Rickard Andersson, som med berått mod sköt ihjäl tio andra personer innan han tog sitt eget liv. Att attentatet var planerat och gick att genomföra tyder på psykotiska eller psykopatiska tendenser. En vanlig människa klarar inte av att genomföra sådana bestialiska handlingar mot oskyldiga, även om det sker med automatvapen.

Uppgifter från närstående och andra i det biologiska eller förlängda sociala nätverket, i kombination med uppgifter om utbildnings- och inkomstnivå, indikerar dock att vederbörande led av så kallat Avoidant Personality Disorder, som återfinns inom det så kallade C-klustret bland personlighetsstörningar. I detta fall handlar det om grava former av oro och ångest kopplade till social samvaro i olika sammanhang.

Detta utesluter dock inte en ideologisk kontext, vilket kan vara relaterat till såväl högerextrema som misantropiska idéströmningar. Även om Sverige skiljer sig markant från USA i många avseenden går det att dra lärdomar av de tu Columbine-skyttarna på två sätt: å ena sidan hyste de nihilistiskt misantropiska åsikter; å andra sidan har de inspirerat många andra skolskjutare i både USA och annorstädes.

När Anders Behring Breiviks manifest 2083 skärskådades gick det att finna intertextuella kopplingar, bland andra till norske kontrajihadisten Peter ”Fjordman” Jensen och pro-israeliske Robert Spencer.

Gällande skolskjutare kan även sådant vara relevant, om de till exempel gett uttryck för åsikter i manifest eller sociala medier, men minst lika viktigt är hur deras handlingar inspirerar andra, som i sin tur inspirerar andra i en malign kedja av misantropi. Det senare kan kallas alltifrån social contagion effect till peer effects eller role model effects. Poängen är att det smittar.

Det sistnämnda tyder på att problemet, även om det tack och lov är ovanligt, även är mångfacetterat. Alltifrån psykisk ohälsa till ideologiska strömningar spelar in, eller snarare samverkar med bredare faktorer som kön, ålder, och inkomstnivå. Men hur gör man för att stoppa sociala smittoeffekter? Uppenbart krävs att man imiterar bättre förebilder än dessa.