Utevistelse – guldkant eller rättighet?

Hela krönikan som pdf pdf, 250 kB.

Tänk vad viktigt det är för oss människor att känna årstidernas skiftningar. Eller tänk dig något mer vardagligt än att efter en dag instängd på jobbet få slå upp dörren, komma ut och ta ett djupt andetag av frisk luft! En typ av frihetskänsla, eller hur? Förställ dig sedan att detta tas ifrån dig – att naturen i stället upplevs genom ett fönster. För många äldre människor är detta en verklighet, speciellt för dem som bor på ett särskilt boende.

En nationell kartläggning visar nämligen att ungefär hälften av Sveriges äldreboenden saknar en egen trädgård och nära 80 procent saknar möjligheter att ta sig ut och röra sig runt i utemiljöer. Därtill har över 60 procent begränsad tillgång till balkong eller uteplats. Dessa siffror borde få oss att stanna upp och tänka till. Hur har vi hamnat här? Hur kan vi stänga människor inne – trots att vi vet att kontakt med naturen har stor betydelse för vår hälsa och välbefinnande, särskilt vid hög ålder och sjukdom? Är det en slentrianmässig ålderism som har tagit oss hit? Gamla fördomar om vad äldre behöver, eller kanske snarare, inte behöver? Eller har vi glömt att äldre människor fortfarande har behov, önskningar och längtan. Vad lurar oss?

Passa på att gå ut en stund, blunda och fundera: Om det var villkorat, skulle jag sakna det? Eller, tror du att du skulle bli någon annan när du åldras? Kommer din musiksmak att ändras? Din humor? Kommer du inte längre att uppskatta och njuta av god mat eller att vistas i miljöer du älskar i dag? Är det behov som försvinner med åren? Om vi får leva, så blir du, jag, alla gamla. Utemiljöer är inte bara platser. De är känslor, minnen, och en länk mellan det som varit och det som är. För äldre människor, särskilt de som bor på särskilt boende, är naturen inte bara en trivsam kuliss. Den är en påminnelse om vardagens rytm, om årstidernas växlingar, och om livet. Att få komma ut, att känna vinden mot huden, höra löven prassla, låta solen vila på ansiktet – är behov som delas av alla, oavsett ålder. Men för den som är beroende av vård och omsorg är detta steg ut i det levande, ofta förknippat med hinder i och med att de flesta inte klarar att ta sig ut själva. I dagens tidspressade vård, så kommer tyvärr assistans för utevistelse långt bak i prioriteringslistan. Det beror inte på ovilja hos personalen utan snarare på brist på resurser, som personal och tid. Därutöver kan det saknas rutiner och planering för utevistelser. Ändå är utevistelsen så betydelsefull. Förutom att vi själva instinktivt förstår det, så bekräftar forskning att utevistelse främjar hälsa, välbefinnande och en känsla av att fortfarande vara en del av världen. Utemiljön kan dessutom väcka aptiten, uppmuntra till rörelse och skapa möjligheter till socialt engagemang, sådant som kan stärka både kropp och själ.

Det är lätt att glömma att naturen inte bara är vacker, den är också läkande. Och när den inte längre kan erfaras, då förloras något djupt mänskligt. I Sverige har vi allemansrätten – en rättighet som säger att naturen tillhör oss alla. Vi är ett folk som gärna söker oss ut i skogen, till fjällen, till havet. Vi vandrar, åker skidor, ”skogsbadar”. Vi gör det för att må bra, för att känna oss levande. Naturen gör oss gott. Det vet vi. Men ändå glömmer vi ibland dem som inte längre kan ta sig ut själva. De som sitter bakom fönstret och ser årstiderna skifta utan att få känna dem. Året är 2025, med all den kunskap vi har om naturens betydelse för hälsa och välbefinnande, borde utevistelse vara en självklarhet – för alla. Det är inte en guldkant. Det är inte lyx. Det är värdighet. Det är livskvalitet. Det är respekt.

Att få komma ut borde vara lika självklart som att få god mat och hjälp med personlig hygien. Låt oss bygga omsorg som inkluderar något så naturligt som naturen själv. Varje äldreboende bör ha en plats där man kan sitta ute – året om, varje dag, om så bara för en stund. En plats där luften är frisk, himlen är nära och sinnena får vila. Framför allt: låt oss aldrig glömma att behovet av naturen är djupt mänskligt. Det försvinner inte med åldern – det växer.