Ska jag använda AI för att vinna över min son i schack?

Det var tredje gången i rad jag fick stryk av min just nu kaxigt flinande 10-åriga son. Samtidigt som det var en smula irriterande så blev jag mest så där nästan pinsamt stolt som bara en förälder kan bli.

Hela krönikan som pdf Pdf, 4.8 MB.

Egentligen var det kanske inte heller så konstigt att jag åkte på spö, jag är inte ens på långa vägar en schackexpert. Tvärtom var det insikten i min egen begränsade förmåga till logiskt tänkande (som behövs i till exempel schack) som gjorde att jag fastnade för AI en gång för länge sedan på tidigt 90-tal.

Och vad ofattbart mycket som har hänt sedan dess! Dagens AI-teknik är, trots fortfarande rätt tydliga begränsningar, radikalt mer utvecklad än när Garri Kasparov besegrades av IBM:s Deep Blue 1997. Idag utmanar AI verkligen oss människor och vår syn på mänsklighet och rätt och fel inom i stort sett alla tänkbara områden. I universitetsvärlden, till exempel, oroar sig många (med rätta) för hur rättvis examination kan garanteras när studenter med hjälp av AI enkelt kan automatisera skrivuppgifter. Det är så klart bara ett av många fall där samhället förändras. ”AI är en större förändring än eld eller elektricitet”, påstår Googles vd Sundar Pichai, samtidigt som pionjärer inom AI offentligt ångrar sin del av utvecklingen. Det är svårt att tänka sig ett viktigare område, som verkligen inte längre handlar bara om spel, spam eller ens om examination. Den stora frågan i dag är i stället om framtidens övermänskliga och generella AI kommer göra schackmatt på människosläktet?

Vissa säger därför rakt ut att utvecklingen inom AI-teknik innebär så stora risker och problem för oss i samhället att den behöver regleras eller till och med stoppas. Oavsett vad man tycker om det är det nog för de flesta uppenbart att vi minst sagt brottas med AI-utvecklingen.
I grunden finns frågan om vi kan lita på att resultaten från AI-verktyg faktiskt är pålitliga och bra för oss människor? Om vi bortser från generell AI (som trots stora rubriker fortfarande varken finns eller ens är självklart att det kommer finnas) så gäller det, förutom uppenbara bedrägeriförsök, inte minst inom automationslösningar för till exempel industriell produktion, kraftförsörjning och transporter, där minsta fel kan leda till katastrofala följder.

Det är därför också naturligt att fundera på varför vi egentligen behöver universitetsbaserad forskning, och kanske utbildning, inom AI-teknik. Samtidigt är det viktigt att fundera på vilka krafter det är som driver den utveckling vi ser. Såväl som på 90-talet som i dag så är det nämligen nästan helt uteslutande privata företag i USA och Storbritannien som står för de stora genombrotten. Men också organisationer i Kina, som Beijing Academy of Artificial Intelligence, är hack i häl, och andra länder är inte sena att hänga på. Risken med att bromsa AI-utvecklingen är uppenbar: mindre demokratiska krafter kan på sikt ta över tätpositionen inom AI, med oss andra hopplöst på efterkälken. Det är en jobbig tanke när det gäller ett område som, åtminstone i orospotential, jämförts med kärnvapen.

Men Sverige är ett progressivt land och inom AI finns stora möjligheter för oss. I en framtid där AI är inbyggt ”överallt” så behöver människor verkligen kunna lita på att AI-system skapar nytta istället för skada i samhället.
I Västerås och Eskilstuna finns en lång historia av framgångsrikt samarbete mellan högskola och internationella företag, och med det som bas har vi en unik möjlighet att inom tillämpad AI bli inte bara det främsta universitetet i Mälardalen utan faktiskt främst i Sverige och världen. Potentialen till samhällsnyttan är mycket stor, till exempel inom områden där mina kollegor och jag jobbar med AI-teknik för människocentrerad och tillförlitlig automation, säkra och punktliga transporter och smart produktion – områden där teknisk utveckling direkt kan komma oss människor och samhället till nytta.

Men åter till ursprungsfrågan, varför behöver vi egentligen universitetsforskning inom AI om utvecklingen främst drivs av företag? Svaret på frågan har att göra med att ett universitet är så mycket mer än bara en producent av forskning, ny teknik, metoder, rapporter och artiklar. Den främsta uppgiften är kanske snarare att utbilda framtidens samhällsbärare, till exempel ingenjörer, lärare och sjuksköterskor. Framgångsrik forskning är här, enligt mig och de flesta lärare och studenter jag träffar, helt avgörande också för en undervisning och utbildning av absolut högsta kvalitet.

Vad gäller forskning i just AI-teknik är svaret på den ursprungliga frågan också ganska enkelt: vi behöver forskning och utbildning eftersom AI troligtvis, likt internet, kommer att genomsyra och påverka nästan all tänkbar verksamhet i vårt samhälle framöver. Dagens studenter kommer inte bara verka i morgondagens samhälle, utan faktiskt också direkt utveckla morgondagens AI-baserade produkter och tjänster. Då ställs stora krav på vår undervisning, och högkvalitativ universitetsutbildning kan som sagt knappast bedrivas utan forskning i världsklass. Därför är det självklart att universiteten behöver forskning inom AI – men inte bara i AI-teknik utan också i hur samhället påverkas av AI. Ingen teknik utan etik, och vice versa. Hur ska våra studenter annars kunna vara en del av utvecklingen?

Och under tiden som AI-utvecklingen revolutionerar område efter område så slipar jag här hemma på mina högst mänskliga, och därmed måttliga, skills i schack. Vem vet, en vacker dag kanske det är jag som flinar efter att ha satt sonen i matt. Frågan är om jag klarar det utan AI-stöd – men så långt brukar jag inte gå för att vinna. Oavsett landvinningar inom AI blir det nämligen aldrig rätt att fuska. Teknik med etik, helt enkelt – viktiga delar av framtidens AI-baserade samhälle.