Nyfikenheten kan driva samhällets utveckling

Det sägs att Albert Einstein en gång sa ”Jag har inga speciella talanger. Jag är bara passionerat nyfiken.” För de flesta av oss har nyfikenheten förvisso inte resulterat i en relativitetsteori.

Hela krönikan som pdf Pdf, 4 MB.

Men att undra över sakernas tillstånd, som varför hotellrummets duschdraperi obönhörligen vill klibba sig fast vid dig när du duschar eller känna en förundran över folks konstiga åsikter (alltså de åsikter som jag inte har!) har vi alla kanske upplevt.

Nyfikenhet har studerats inom psykologin och sägs vara något djupt mänskligt. Den är väsentlig för barns utveckling och handlar om viljan att utforska omvärlden, förstå och lära sig saker. Nyfikenheten ligger nära vetgirigheten och gör att vi ställer frågor och engagerar oss i aktiviteter, på egen hand eller tillsammans med andra. Nyfikenheten kan trollbinda oss, som när ett litet barn för första gången upptäcker sina fötter, fångar en fjäril eller inser att himlavalvet är fullt av stjärnor. På så sätt formar nyfikenheten vår inre värld.

Även den pedagogiska forskningen betonar vikten av nyfikenhet. Som universitetslärare säger jag därför till mina studenter: ”Nyfikenheten är vetenskapens drivkraft – var alltid nyfiken!” Den stimulerar lärande och bra lärare tar fasta på elevernas inneboende nyfikenhet. Så lärandet blir mindre att ge eleverna kunskap som att få dem att formulera egna frågor utifrån det de ser, läser om och är med om. Det var så vår svenskalärare fick oss, ett gäng hormonstinna, och skulle en del säga, omogna unga män, att intressera oss för Edith Södergran – tungt ackompanjerade av Ramones och Undertones punkmusik.

När innovation, nytänkande och förändring betonas har nyfikenheten en självklar plats. Så även innovationsvetenskapen talar om nyfikenhetens stora betydelse för kreativitet och skapande. Utan den skulle vi inte ha uppfinningar, förändring och utveckling. Nyfikenheten kräver mod att utmana egna föreställningar, att inte bara vilja veta, utan våga skapa nytt och förändra. Nyfikenheten kan driva både en människas inre motivation och, i nästa steg, samhällets utveckling.

För mig som sociolog är nyfikenheten även mellanmänsklig och vardaglig. När jag var barn sa mina föräldrar till mig: ”Var inte så nyfiken – det är inte fint!” Att undra hur mycket arbetskompisen tjänar, vem som har flyttat in grannhuset, vem som är ihop eller vilka som ligger med varandra är också nyfikenhet. Denna nyfikenhet – som ibland kallas snokande – bryter mot normer och är något som vi alla hänger oss åt ibland, enskilt eller tillsammans med andra. Även denna nyfikenhet drivs av vetgirighet, mer utifrån viljan att veta för att kunna känna sig nöjd eller bättre än andra. Den blir en spegelbild av vår självbild och hakar i känslor som skam, jämförelser, avund och missunnsamhet, som vi i vissa fall delar med andra runt oss, i ett samtal eller på sociala medier.

Med detta sagt är det inte fråga om en nyfikenhet – utan flera. Samma drivkraft och motivation, men olika fokus och möjliga effekter. Om den ena uppfattas som bättre eller sämre avgörs av sociala normer. Samtidigt: hur nyfikenheten förstås och bemöts sitter delvis i betraktarens öga. Andra snokar och jag vill bara veta. Oavsett vilket: det vore svårt att föreställa sig människor – oavsett ålder, bakgrund och sammanhang – där nyfikenheten lyste med sin frånvaro. Det skulle nog vara en tråkig värld. Och låt oss erkänna: nog finns ändå något kittlande i att ta reda på vad grannen gav för huset.