Nostalgins två ansikten som är sorg och värme

Mammas nybakta kanelbullar, GB:s Minty-glass, AC/DC:s liveversion av Back in Black eller Tomas Brolin målgestspiruett VM-sommaren 1994. Eller varför inte barndomens sommarlov, ungdomens musik eller den sällsamma rytmen när de egna barnen var små? Har du nån gång känt den där saknaden av och längtan efter det som har varit?

Hela krönikan som pdf Pdf, 5.7 MB.

Kanske väcker dessa minnen en salig blandning av värme och tillgivenhet, allt blandat med ett stänk av sorg över det som inte längre är som det var då. Ordet som beskriver detta är nostalgi.

Nostalgi finns hos alla människor och kommer av grekiskans ord ”nostos”, som betyder hemkomst, hemresa samt ”algos”, smärta, lidande. Och visst kan ett minne, en bild eller ett klädesplagg eller varför inte, att återvända hem fylla oss med värme? Och visst kan saknaden över svunna tider ibland göra ont. När vi ser att det som en gång var inte längre är, eller kanske att det skimmer som omgav våra minnen inte var mer än en chimär.

Nostalgin är många gånger en märklig upplevelse då den blir en blandning av sorg och värme. Den får vårt sinne att pendla mellan nuet och det förflutna och får oss att reflektera över livet och den vi har blivit. Nostalgin ger oss en känsla av tidsmässig kontinuitet och ett socialt sammanhang. För dem av oss som har migrerat och tillhör så kallade diasporor är nostalgin – och inte sällan en viss romantisering av hemlandet – en vanlig upplevelse. Om detta finns mycket forskning.

Vidare är nostalgin något vi kan dela med andra, fungera som en isbrytare i ett samtal eller som tema för en fest. Som när vi sitter med goda vänner och pratar om gamla teve-program (i mitt fall kanske ”Nöjesmassakern”), GB-glassar som inte längre finns (Minty ovan) eller alla serietidningar, exempelvis 47-an löken eller Acke, som vi läste). På så sätt blir den delade nostalgin ett sätt att bibehålla ett kollektivt minne – ”kommer du ihåg när…”.

Här blir ju klassåterföreningsfesten nostalgins paradexempel. Delade minnen om lärare och fester, öknamn, roller och ungdomens jargong lever vidare trots att åren har gått och (andras väl?) kroppar har förändrats. Samtidigt finns ofta en känsla av att detta är varken jag eller vi idag.

Nostalgin kan därför nästan bli ett ögonblick av bokslut och självrannsakan – eller för den delen övergå generös självdistans i dansen till Depeche Mode men också i fullständig pinsamhet (vilket jag lämnar åt fantasin att porträttera). Men även självdistansen och pinsamheten kan kittla oss, genom att sätta de sociala koderna inom parentes för en kort stund. Likväl blir det varken syntkläder eller hårdrocksfrissa för mig på klassåterföreningsfesten på åttiotalstemat – inte heller dans till Rick Astleys Never gonna give you up!