Nej, metoo har verkligen inte gått för långt

En programledare försöker tvinga till sig en kyss från en kollega och kommentatorer i Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter har en analys av vad som hände. Trots att de inte var där. Och deras slutsats? Metoo har gått för långt – den löst sammanhållna rörelse som blossade upp på allvar i och med åtalet av filmproducenten Harvey Weinstein, som senare dömdes till fängelse för våldtäkt och sexuellt ofredande. Rörelsen gick ut på att historier om övergrepp i arbetslivet delades offentligt, ofta i anonymiserad form.

Hela krönikan som pdf Pdf, 8 MB.

Utifrån vad jag läst i nyhetsrapporteringen har en programledare på SVT, en ”profil”, försökt kyssa en yngre kollega under en fest på arbetsplatsen. Lite senare samma kväll försökte han på nytt, trots att kvinnan uttryckte att hon var obekväm redan vid första försöket.

Mannen bad om ursäkt dagen efter, men kvinnan polisanmälde honom senare. Han är nu åtalad för sexuellt ofredande med straffskalan böter eller fängelse i högst två år – ett brott och en straffskala som kom till långt före metoo.

Flera kommentatorer i dagspressen hävdar ändå att åtalet är ett bevis på att effekterna av metoo har blivit alltför extrema. Åsa Linderborgs kommentar i Aftonbladet är typisk: metoo handlade inte om att ”ett par fyllepussar” skulle skicka en stackars programledare i fördärvet, och därför måste mannen frikännas.

Skulle vi acceptera att en läkare plötsligt kysser en patient under en undersökning? Jo, säger sjukhusdirektören, det var ju en svårläst intim situation, det finns ingen mening med att peka finger. En lärare som kysser en elev? Jomen, säger rektorn, såhär i avslutningstider är lärarna i feststämning, det kan vi ju inte lasta honom för. En journalist som trycker upp en blöt puss i Ulf Kristerssons ansikte mitt under en intervju? Jovars, säger Säpo-vakten, men det gick ju faktiskt inte att ingripa, statsministern kan ju ha sänt ambivalenta signaler.

Jag skriver inte den här texten för att uttala mig i skuldfrågan i det aktuella fallet – den har jag förstås igen aning om. Jag skriver den för att jag vill understryka hur ytterst absurt det vore om vi inte kunde räkna påtvingade kyssar som sexuellt ofredande – inte minst när de äger rum på en arbetsplats med hierarkier och beroendeförhållanden. Om vi ska avgöra ifall metoo har gått för långt kan vi inte hänga upp oss på ett enskilt fall. Inte minst av respekt både för den åtalade och den målsägande. Bättre då att vända sig till tillgänglig statistik.

I Nationella trygghetsundersökningen, genomförd av Brottsförebyggande rådet, ökade antalet som angav att de utsatts för sexualbrott mellan 2014 och 2017 kraftigt – från 3,4 procent av kvinnorna och 0,5 procent av männen, till 10,7 procent respektive 1,6 procent. Men från 2017, då metoo nådde sin kulmen, har den här siffran stadigt minskat igen. 2023 låg siffrorna på 6,3 procent för kvinnor och 1,0 procent för män. Det verkar alltså inte råda någon metoo-hysteri där allt fler hävdar att de har utsatts för sexualbrott.

Många sexualbrott polisanmäls aldrig. Men hur ser det då ut med de som faktiskt anmäls?

Antalet polisanmälda våldtäkter började öka 2015, alltså två år före metoo, och ökade fram till 2021, då antalet låg på 9 668 anmälningar. Kvinnor stod för 93 proent av anmälningarna. Antalet anmälningar har sedan minskat något – 2023 låg antalet på 9 294. Det finns alltså inga tecken på att metoo skulle lett till en massiv ökning av våldtäktsanmälningar. Det är inte desto mindre oroande siffror som visar att det fortfarande behövs feministiska rörelser som metoo.

Till sist kan vi vända oss till Trakasseribarometern 2024 för statistik om sexuella trakasserier i arbetslivet. Undersökningen, som genomförs regelbundet, är ett samarbete mellan arbetsgivarförbund, fackföreningar och forskare vid Göteborgs och Mälardalens universitet.

När mätningen för 2024 års rapport skrevs hade 14 procent utsatts för sexuella trakasserier i arbetet under det senaste året. Det är en siffra som har varit stabil sedan 2017, då mätningen gjordes första gången. I vissa särskilt utsatta grupper hade så många som var femte person utsatts för sexuella trakasserier: unga mellan 18 och 29 år, personer med utländsk bakgrund, hbtqia+-personer, och anställda med tidsbegränsad anställning.

Mätningen visar att varannan person som utsatts aldrig berättar om trakasserierna för någon. Susanna Toivanen, professor i sociologi vid Mälardalens universitet, som arbetat med undersökningen, kommenterar rapporten: ”Tystnaden blir ett gömställe för förövaren och det är oacceptabelt.”

Statistiken talar sitt tydliga språk: sexuella kränkningar är tyvärr fortfarande vanliga. Att hävda att metoo skulle ha gått för långt, trots siffrorna som vi har tillgång till – svart på vitt – bidrar bara till den oacceptabla tystnaden.