Mellan sprickorna: Att bygga broar eller bottenlösa avgrunder

En romsk kvinna bär inte längre sin folkdräkt. Inte för att hon inte vill, utan för att den stänger dörrar till arbete och bostad.

En imam säger att hatbrott inte anmäls – för att inte fler ska inspireras att göra samma sak.

Hela krönikan som pdf pdf, 4 MB.

En samisk kvinna säger att hatet mot deras folk inte räknas, och inte tas på allvar eftersom hatbrotten riktar sig mot att skada renarna.

En ideell organisation som arbetar för hbtqi-personers rättigheter berättar att de bygger säkrare lokaler, med larm och krossäkra fönster – som ändå slås sönder.

En religiös förening har slutat hålla möten i officiell lokal och träffas i stället hemma, bakom neddragna persienner.

En företrädare för en barnrättsorganisation beskriver hur fördomar stigmatiserar barn och ungdomar i socioekonomiskt utsatta områden.

Detta är några av många röster som vi får ta del av när Johan Sterte, landshövding i Västmanland, bjuder in till rundabordssamtal om hur vi kan motverka polarisering och dess följder: utanförskap, exkludering, rasism, diskriminering och våldsdåd.

Röstbärarna kommer från olika minoriteter och vittnar om en allt större polarisering och utsatthet. Det vi får höra är inte isolerade personliga berättelser. De är delar av ett mönster som vi tyvärr även ser i forskningen.

Känslomässig polarisering börjar sällan med hat. Den börjar med en föraktfull blick, en nedsättande ton, en känsla av att: ”De där, de är inte som vi!”

Ur ett sociologiskt perspektiv ser vi hur polariseringen växer fram i vardagen. Vem vi hälsar på, vilka vi bjuder in till fikapausen på jobbet, hur vi pratar om ”de andra” och gör dem till grupper av olika slag – allt detta formar gränser för vem som anses tillhöra och vilka som är utanför och vilka som är mer värdefulla än andra. Sådana gränser begränsar människors möjligheter till arbete, utbildning och social gemenskap. När gränserna dessutom sammanfaller med sociala och ekonomiska ojämlikheter och etnicitet, religion eller sexualitet blir avståndet mellan människor ännu svårare att överbrygga och konsekvenserna ännu allvarligare.

Ur ett folkhälsovetenskapligt perspektiv vet vi att polarisering leder till ohälsa, som långvarig stress, psykisk ohälsa och social isolering. Hat föder rädsla som leder till att människor avstår från sociala aktiviteter, söka vissa jobb eller undviker att vistas i vissa miljöer.

Ur ett statsvetenskapligt perspektiv vet vi att polarisering urholkar demokratin, bland annat tilltron till förtroendevalda och samhällets institutioner. Omvänt skapas förtroendet för polis, socialtjänst och andra institutioner när människor upplever att de blir lyssnade på och när deras erfarenheter leder till handling. När grupper i stället känner att deras röst saknar värde, urholkas demokratins legitimitet. Demokratin är på tillbakagång över hela världen och behöver stärkas. Det som gör den sårbar är också det som gör den möjlig – dess öppenhet, tolerans och förmåga att respektera olikheter. Därför måste vi vara vaksamma när delaktighet, jämställdhet och inkludering börjar framställas som det ”farliga” – det som hotar oss.

Tydligt är även att det är polariseringen i sig – med grund i okunskap, fördomar och hat – som gör att människor vänder sig emot varandra. Polariseringen blir viktigare än allt det som människor har gemensamt (vilket som regel ändå är det som dominerar), värnar om och delar. När en samhällsgemenskap byggs på avståndstagande och separation – något som i sig är paradoxalt – blir grunden bräcklig och lätt att rasera.

Att debattera exempelvis samhällsutmaningar och att acceptera att vi kan tycka olika utan att begränsa, förhindra eller förminska den andra sidan, är grundläggande. Och extra viktigt i en tid av filterbubblor och relativisering av sanningen.

Mötet hos landshövdingens var omskakande. När vittnesmålen kläddes i medmänniskors kött och blod och staplades på varandra gav det en kvävande känsla – kanske en liten föraning om vad det skulle innebära att vara rädd för att visa vem man är, att mötas av fördomar, misstänksamhet och förakt varje dag. Men när varje vittnesmål möttes av rungande applåder och samstämmigt stöd gick det lättare att andas. Vi avslutade med samtal kring vad vi alla kan göra för att motverka polariseringen och stärka demokratin.

Ingen föds till en förstående och inlyssnande demokrat; det är något som vi skapar tillsammans – med hjälp av humanism, tolerans och respekt, genom att erkänna varandras situationer och upplevelser. För våra unga i Västmanland börjar detta redan i förskolan och vid matbordet hemma. Vi som vuxna måste därför fortsätta samtalen och vara nyfikna på det som vi initialt inte förstår. Utmana våra fördomar. Det är vi alla tillsammans som avgör om vi vill leva i ett samhälle där sprickorna blir bottenlösa avgrunder – eller om vi väljer att bygga broar av tillit för att överbrygga missförstånd och okunskap om ”de andra”.

Ser du att någon behandlar någon illa – tig inte eller vänd inte ”det jobbiga” ryggen, utan våga agera mot dem som är respektlösa. Hitta också nya mötesplatser och ställ nyfikna frågor. Kom till oss och hälsa på, kom och fika, uppmanade en företrädare för ett religiöst samfund.