Matthias Holmstedt: Källkritik och sanning – fallet covid-19

Västerås stad har nyligen lanserat en kampanj för att bättra allmänhetens förmåga att avslöja desinformation. De råd som presenteras bygger emellertid på ett perspektiv att sanning är något svart eller vitt och att trovärdiga källor alltid producerar sanningar.

Hela krönikan som pdf Pdf, 5 MB.

Tyvärr är sanningar något som ofta kommer i olika nyanser av grått, dessutom finns en fara med att godtroget acceptera något som sant bara för att en källa eller två har gott renommé.

För att poängtera behovet av ett kritiskt förhållningssätt kommer jag granska hur ”tillförlitliga källor” beskriver konsekvenserna av covid-19.

Coronakommissionens rapport 2022 konkluderade bland annat att Sverige haft en överdödlighet under pandemin och förra året publicerade även Statistiska centralbyrån en rapport med samma slutsats. Vi har dessutom via media utsatts för olika analyser som producerat en bild av viruset som en mördarmaskin som skapat en svensk överdödlighet, samt hur covid-19 fick sjukvården att gå på knäna. Jag antar därför att många av oss i dag går runt och tror att vi svenskar dog som aldrig förr under de där pandemiåren och flera känner säkert fortfarande en lättnad av att undkommit virusets framfart.

I denna krönika ska vi försöka låta data tala och frikoppla oss från känslor och förutfattade meningar. För att göra så måste vi börja med att beakta bekräftelsejäv och extremvärde.

I korthet handlar bekräftelsejäv om den mänskliga svagheten att vi har en benäget att se vad vi förväntar oss att se, eller att vi är benägna att notera något på grund av att vi redan har fått upp intresset för det som vi uppmärksammar. Du behöver därför fundera på om personer som samlat in, bearbetat data och presenterat slutsatser kan tänka sig blivit påverkade av sådant jäv.

Ett extremvärde är vidare ett påtagligt avvikande värde som kan riskera att vilseleda slutsatser. När du jämför en tidsperiod med en annan är det därför nödvändigt att fundera på om referensperioden är lämplig eftersom den kan innehålla extremvärden.

Om vi tittar närmare på den data som finns publikt tillgänglig gällande dödligheten i Sverige så får vi en tidsserie från 1968 fram till 2023. I denna tidsserie sticker främst ett värde ut, nämligen året 2019 som uppvisar extremt låg dödlighet. Det är därför inte lämpligt att bedöma dödligheten under pandemiåren genom att jämföra med året 2019, eller en kortare tidsperiod som inkluderar nämnda år.

Logiskt kan vi även spekulera om en ökad dödlighet 2020 kan vara ett resultat av låg dödligheten 2019. Troligen slutade inte människor att dö i mindre utsträckning hux flux utan det finnas antagligen förklaringar, som till exempel Socialstyrelsens data som indikerar att influensasäsong 2018/19 var osedvanlig mild. Tyvärr har lejonparten av analyserna relaterad till konsekvenserna av covid-19 helt blundat för extremvärde och visar uppenbara tecken på bekräftelsejäv, vilket i sin tur innebär att det lanserats en del förbluffande påståenden och slutsatser.

Låt oss börja med att nagelfara siffror om svensk dödlighet under pandemiåren 2020 och 2021. Statistiken visar att året 2020 hade en dödlighet på 0,95 procent av befolkningen medan 2021 uppvisar en dödlighet på 0,88 procent. Värdet för 2021 är exceptionellt lågt och den tredje lägsta siffran sedan 1968. Även om värdet för 2020 är något högre så är inte dödligheten särskilt anmärkningsbar. Året utgör till exempel det elfte minst dödliga året under tidshorisonten 1968–2023. Det enda som gör att värdet i viss mån sticker ut är om vi tar ett mer avgränsat historiskt perspektiv.

Tidsserien visar till att 2020 varit det dödligaste året sedan 2012, men året har å andra sidan endast marginellt högre dödlighet än flertal år innan (2013 var dödlighet 0,94 procent, 2015 var den 0,92 och 0,91 under åren 2014, 2016 och 2017).

Det finns heller inga uppseendeväckande siffror om vi tittar närmare på dödstalen inom olika ålderskategorier. Okej då, något höga tal för människor äldre än 85 år under 2020, men endast för åldersgruppen 90–95 år var 2020 det dödligaste året under det senaste årtiondet. Det enda uppseendeväckande med den svenska dödlighetsdatan under pandemiåren är med andra ord att siffrorna inte är uppseendeväckande.

Låt oss nu i stället titta närmare på rapporterade döda på grund av covid-19. Coronakommissionen basunerar till exempel ut i brödtexten att mer än 15 000 svenskar miste livet på grund av covid-19, även om de i en fotnot hintar till att värdet kanske bör tas med en nyp salt. I dag visar dödsorsaksregistret att i runda slängar 20 000 dödsfall har varit relaterade till covid-19.

Det finns dock uppenbara problem med rapporteringen, det är till exempel svårförklarat att problem med cirkulationsorganen och andningsorganen helt plötsligt orsakar väsentligt mindre svenska dödsfall. Rimligtvis så har inget mirakulöst skett och troligtvis beror förändringen på att dödsorsaksregistret uppfunnit kategorien covid-19 och skäligen har även X antal läkare fallit offer för bekräftelsejäv vid inrapportering av primär dödsorsak. Att människor dött till följd av covid-19-infektion förefaller dock otvetydigt, men hur många svenskar som faktiskt haft viruset som primär dödsorsak har vi med andra ord inte den blekaste aning om.

Det råder även en viss förvirring i relation till covid-19 och livshotade sjukdomstillstånd. Under pandemin blev vi översköljda med rapporter som vittande om det kaos som rådde på intensivvårdsmottagningar. I det sammanhanget är det därför överraskande att data visar att anmärkningsvärt få personer var inlagda på IVA under både 2020 och 2021, åren har till och med de lägsta årliga rapporteringarna sedan 2010. Vid en genomgång av statistiken verkar det snarare förhållit sig så att covid-19-patienter belastade vården genom att vara inskrivna extra länge, men att i allmänhet var det osedvanligt få svenskar som behövde den typen av vård under pandemiåren.

Intressant i sammanhanget är att sjukhusläkarens temanummer om intensivvård redan 2019 vittnade om ett utbrett kaos på IVA i flertal artiklar. I det avseende känns det relevant att utröna om kaoset som utspelade sig egentligen hade så mycket att göra med pandemin, speciellt med tanke på att jag antar att gemene man i dag går runt och tror att svenskar flockades till intensivvården som aldrig förr till följd av covid-19-infektioner.

Vid det här laget tror jag ni fattar vart jag är på väg. Trots att olika ”trovärdiga källor” förmedlat en bild av konsekvenserna av covid-19, tror jag vi behöver påminna oss om att vi inte riktigt vet vad som egentligen skedde under de där pandemiåren. Genom att åren går kommer vi att få in ytterligare data om framtida svensk dödligheten, vilket i sin tur även kommer att påvisa om min analys bör betraktas som mer eller mindre sann.

Om vi nu kopplar tillbaka till kampanjen inriktad mot desinformation, så visar fallet covid-19 att det inte är helt enkelt att avgöra vad som är sanning. Inte heller bör vi lita blint på källor trots att de i allmänhet betraktas som trovärdig.

Jag uppmanar dessutom läsare att granska påståenden i denna text för att bilda sin egen uppfattning. I det avseendet ska jag därför avrunda med att vägleda er till de källor som krönikan bygger på, som alla är publikt tillgängliga. Data om svensk dödlighet per år har hämtats från Statistiska centralbyråns tabeller om befolkningsmängd och antal döda per år (finns både totalt och nedbruten på 5-års-intervaller). Dödlighet i relation till covid-19-infektion bygger på data från Socialstyrelsens dödsorsaksregister och data gällande den årliga belastningen på IVA är hämtad från Svenska intensivvårdsregistret.