Kan robotar ljuga och förvilla för människor?

Ny teknik har inte ersatt personal inom demensvården. Men robotdjuren ställer nya frågor om vad som är tillåtet att göra inom vården.

Hela krönikan som pdf Pdf, 4 MB.

Under det senaste året har användningen av chattrobotar diskuterats flitigt – datorprogram som genererar läsbar, korrekt formulerad text med hjälp av artificiell intelligens. Men den här texten handlar inte om supersmarta AI-robotar som lurar oss att de är människor. Den handlar om små lurviga djurrobotar, styrda av nästan löjligt enkla algoritmer.

Inom äldreomsorgen, framför allt inom demensvården, har dessa batteridrivna robotdjur blivit allt vanligare under de senaste åren.

Robotarna, som rör sig enligt repetitiva mönster, skäller, jamar och spinner, används för att ge lugn och avkoppling till användaren, och studier har visat att de kan minska blodtryck och stress.

De fungerar också som ett hjälpmedel som vårdgivare kan använda för att samtala med användare. Men robotarna har debatterats flitigt – skulle den mänskliga kontakten med omsorgspersonal nu delvis ersättas av robotar?

I ett forskningsprojekt som pågått från 2021 till 2023 har jag och mina kollegor studerat hur dessa robotar faktiskt används inom demensvården och reda ut om farhågorna var befogade.

Vi har inte funnit att robotarna skulle ha ersatt personal – när vi i intervjuer frågat undersköterskor om de tror att en djurrobot skulle kunna ta deras jobb har vi mötts av skratt. Robotarna är trots allt relativt enkelt konstruerade. Men trots sin enkla konstitution kan robotarna ge upphov till etiska dilemman.

Baserat på intervjuer med omsorgspersonal och besök på demensboenden kan vi konstatera att det förekommer att användare tror att roboten är ett verkligt djur.

Men enligt Statens medicinsketiska råds riktlinjer för robotar i vården av äldre bör personer med demens inte ”förledas att tro att roboten har andra förmågor än vad den faktiskt besitter”.

Vårdgivare får alltså aldrig ljuga om att robotarna är riktiga djur, och de måste dessutom försäkra sig om att användarna förstår att roboten bara är en robot. Även Socialstyrelsen avråder vårdgivare från att ljuga för personer med demens.

Men som en undersköterska jag intervjuade påpekade är informationskravet i vissa situationer poänglöst om den som informeras har ett kraftigt nedsatt närminne. Hon skulle dessutom känna sig ”grym” om hon förstörde illusionen för de som trodde deras robotar var en riktig hund eller katt.

Under våra besök på demensboenden noterade vi en mängd tillfällen där roboten ”lurades” – situationer där roboten framstod som ett verkligt djur, ofta med stöd av personalens agerande.

På ett demensboende hade personalen utvecklat en speciell teknik som de använde för att försiktigt kasta upp en kattrobot i knät på de boende, så att det verkade som om katten hoppat upp självmant. En av de boende som var med om detta utropade: ”Katten hoppade upp till mig! Han vill vara med mig!”

Det hände också att personalen köpte vatten- och matskålar som de fyllde till robotarna så att de skulle kännas mer som riktiga djur.

Jag pratade med en undersköterska som hade köpt ett koppel till en robothund så att ägaren kunde ha med den i sin rullator på promenad – tidigare hade hon oroat sig för att hunden skulle springa bort.

Personalen som använde robotdjuren hade också lärt sig att bära robotarna som riktiga djur, för att inte bli tillrättavisade: ”Sådär bär man inte en katt!”

Riktlinjer för demensvård i Storbritannien är mindre strikta när det gäller vita lögner. Den så kallade Newcastle-modellen förespråkar användningen av lögner i patientens intresse – till exempel kan det handla om att lugna en patient med ångest.

Enligt dessa riktlinjer kan det alltså finnas en poäng med att låta användare tro att en robot är levande om den upplevs som ett värdefullt sällskap.

Riktlinjerna ligger också närmare den praxis vi iakttog, eftersom de flesta vi intervjuade gärna lät användare tro att djurrobotarna var verkliga djur, om robotarna skapade glädje och trygghet.

Gränsen mellan sanning och lögn var således ofta oklar i relation till robotdjuren. Vid ett tillfälle drack jag kaffe med en kvinna med demens som inte sade sig vara särskilt imponerad av kattroboten: ”Den där är inte på riktigt.”

Hon förklarade att om jag klappade den på ryggen skulle den lägga sig på sidan, och om jag då kliade den på bröstet skulle den lägga sig på rygg. Och mycket riktigt – det var precis vad som hände.

Kvinnan hade alltså genomskådat robotens algoritm och visste precis hur den fungerade. Men när katten lade sig på rygg så fortsatte jag att klia den på magen, och då jamade den.

Kvinnan mittemot mig vände sig mot katten och sade med mjuk röst: ”Jaa, jaa då.” Hade roboten lurat kvinnan att prata med den? Jag märkte själv att jag hade svårt att låta bli att klappa kattroboten när jag hade den i knät, fastän jag visste att den inte var levande.

Egentligen är det ju faktiskt som med chattrobotar – vi vet att det inte är på riktigt, men likväl sitter vi och chattar med dem, fascinerade över teknikens utveckling.