Identitetsfrågor är nog
lika gamla som människan själv

”Vi lever i en postmodern tid!”. ”Dagens samhälle förändras snabbare än någonsin!” Eller: ”Människors identiteter är mer flytande och föränderliga än förr”. Så går diskussionen i dag. Så gick den även på 1990-talet. Därför skrev jag en avhandling om just mänsklig identitet (publicerad 1998).

Hela krönikan som pdf Pdf, 4 MB.

Tillvarons fluiditet var en gängse uppfattning framför allt bland kulturpersoner och akademiker. Allt skulle ifrågasättas, kullkastas och flyta. De som pratade om behovet av identiteter kunde avfärdas som identitetspolitiker eller för ”naiva essentialister” (att de trodde på ett inre, autentiskt jag hos människor).

Visst levde vi i en föränderlig värld, vilket påverkade människors bild av sig själva och andra. Men samtidigt var stora förändringar inte unikt för denna tid. Alla tider är unika för dem som lever just då, där de tror att just deras tid är speciell. Så varför kom identitet att diskuteras så mycket?

Först ska sägas att identitetsfrågor nog är lika gamla som människan själv! Men i USA blev frågorna särskilt viktiga under andra världskriget. En hel generation frågade sig vad det innebar att vara amerikan och varför man skulle gå ut i krig mot sina ”hemländer”.

För att motivera människor behövde politikerna därför ”formulera” en kollektiv amerikansk identitet. Intensiva identitetsdiskussioner följde senare i stora delar av världen – i samband med vänsterrörelsen, desegregation, avkolonialisering, ungdomsrevolter, hippierörelsen, feminismens fortsatta framväxt och ett kallt krig.

Med EU:s expansion, Aids-epidemin samt Sovjetunionens och Jugoslaviens sönderfall, förblev frågan om identitet högaktuell. I Europa kom identitet att debatteras flitigt i ljuset av migration och mångkulturalism som politisk idé. Även senare händelser, som 11 september och ”kriget mot terrorn”, liksom ”den arabiska våren” handlade i stora stycken om identitet.

Av dessa skäl är identitet viktigt för människor. Visst finns det olika vetenskapliga synsätt på ”vad identitet är” vilket inte är konstigt, utan ligger i sakens natur.

Vissa forskare menade dock att identiteter inte ”fanns” utan de var som roller eller personas som människor kunde använda och skilja mellan i samtal med andra efter eget tycke. Andra forskare hade fokus på hur språket uttrycker olika identiteter och hur ord låser in människor i oönskade positioner i samhället.

Jag vill hävda att många inom akademin kom att fokusera mer på ord och språk snarare än åt själva grundfrågan, nämligen varför ”vanliga” människor känner och gör som de gör. Detta gjorde att gapet mellan den akademiska viljan att förstå samhället och samhället som människor erfor det ökade.

För många var frågan om att känna igen sig, vara del av något större och erkännas för vilka de tyckte de var. De förstod inte vad som menades med att identiteter inte fanns eller inte var betydelsefulla. För dem handlade deras livsomständigheter, inte om språkliga övningar som vissa menade var intellektuella hårklyverier.

Vad tänker jag då? Visst, identiteter kan ges olika status och låsa in människor. De kan användas för att skapa ett ”vi och dom” – vilket är väldigt tydligt i världspolitiken just nu.

Likväl finns en mänsklig strävan efter identitet. Gemenskap, relationer, stabilitet, sammanhang och kontinuitet i den egna självupplevelsen är viktigt. Människor vill vara både unika och lika andra, autonoma och inte att saker förändras alltför dramatiskt. De presenterar sig med identitetsmarkörer. Jag är Jonas, pappa, smålänning och har tillägnat mig en uppsättning vanor i linje med dessa markörer, som sociologen Pierre Bourdieu skulle ha uttryckt det.

Detta gäller även förespråkarna av allting-flyter-ståndpunkten. Mer än en gång har jag observerat hur kollegor hävdat att allt flyter, att ”everything is up to grabs” för att sedan ge sig själva som en identitet utifrån epitet som postmodernister och markörer som Doc Marten-kängor, svarta Levi-jeans (sådana hade jag också) och dreadlocks.

En ökande vurm för populism, nationalism och extremism i olika skepnader, kan ses som reaktioner på sökandet och återskapandet av identiteter. Med Axel Honneths i bakhuvudet; har strävan efter att erkännas som människa blivit skambelagt? Kanske känner människor så. Här bör lära av historien.

Många identitetsfrågorna är inte unika för vår tid. Det betyder emellertid inte att de inte bör tas på största allvar. Tvärtom. Jag trodde aldrig att vi skulle hamna där vi är nu, ultranationalistiska strömningar, intolerans mot olikheter eller med listor över ord (identitetsmarkörer) som inte får användas.

Här kan även jag fundera på om det ändå finns något unikt hos det som händer just nu.