Hur ska vi förstå ledarna, ledarskapet och dem som leds?

Just nu skrivs det mycket om olika politiska ledare och deras kännetecken – Donald Trumps personlighet, Ursula von der Leyens förmåga att samla Europa, Volodymyr Zelenskyjs folkliga stöd eller Vladimir Putins ledarstil. Men diskussionen är inte ny.

Hela krönikan som pdf Pdf, 4 MB.

Niccolò Machiavellis 500 år gamla skrift ”Fursten” citeras än i dag, Adolf Hitlers färdigheter som talare förundrar fortfarande, liksom Margaret Thatchers hårda nypor. Länge har vi försökt förstå ledarna, ledarskapet och dem som leds. Här har forskningen kommit fram till några saker.

En är att ledare måste luta sig emot någon slags auktoritet (som ger makt och legitimitet). Redan Max Weber, en av sociologins portalfigurer, talade om tre sorters auktoritet. ”Traditionell” auktoritet sprunget ur arv, traditioner eller sedvänjor där makten överförs mellan generationer, som i kungadömen, religiösa sammanslutningar och diktaturer. På så sätt ”ärvde” Nordkoreas diktator Kim Jong-un sin position efter sin far Kim Jong-il. Som en kontrast är ledarens personliga egenskaper, karisma och förmåga att entusiasmera grunden för ”karismatisk” auktoritet.

Av sina följare kan sådana personer (ofta religiösa eller politiska ledare) idoliseras utifrån föreställningar om övernaturlig eller gudalik karaktär. Ett skrämmande exempel är hur ledaren för Folkets Tempel, Jim Jones, handlingar ledde till över 900 människors död.

”Legal-rationell” auktoritet, slutligen, innebär att lagstiftning, regler och byråkrati är grunden för ledarens makt vilket är vanligt i företag och (demokratiska) politiska system. Danmarks statsminister Mette Frederiksen är således vald enligt strikta lagar och regler. Ofta överlappar dessa auktoriteter, åtminstone delvis, varandra. Så Mette Frederiksen uppfattas säkert som både karismatisk av många danskar och legitimt vald av den absoluta majoriteten.

Weber hjälper oss alltså att förstå grunden för ledarens kännetecken, makt och möjligheter, men även hur hen kan få legitimitet hos andra. Likväl blir ofta fokus på ledarens egenskaper. Så även om president Trumps auktoritet har diskuterats mycket på senare tid, har desto mer handlat om hur han är och vad som driver honom. Ofta nämns viljan att göra skillnad, revansch, maktbegär, pengar, status eller behovet av erkännande. En del sammanfattar dessa drivkrafter med det egna egot.

Ego-drivet ledarskap innebär att en ledare – medvetet eller omedvetet – prioriterar sina egna intressen, erkännande och makt framför medarbetarnas eller medborgarnas väl, organisationens mål eller nationens bästa.

Självupphöjelse, kontrollbehov och en önskan att bli beundrad driver dessa ledare, snarare än av en genuin vilja att tjäna andra eller uppnå ett gemensamt mål. Vad de själva inte har kommit på är inte bra. Det som de gillar är inte värt att gilla.

Men handlar det bara om hur ledaren är? Nej, även om de ledda. Hur kan man förstå dem som följer en för oss till synes okunnig, trångsynt eller oetisk person? Ett uppenbart svar är att de kanske inte uppfattar hen likadant som vi. Kanske värdesätter de hens kvaliteter eller är de mer ”mottagliga” för dessa ledare för att de känner sig felfördelade, ”utanför” eller osäkra. Om detta skrevs mycket efter andra världskriget och därefter – för försöka att förstå det hemska och obegripliga som hade hänt på slagfälten, i domstolarna, de politiska finrummen och inte minst i koncentrationslägren.

Forskningen hävdade att det fanns personlighetstyper som är mer benägna att omfamna auktoritära ledare, och att människor är benägna att anpassa sig och lyda, i synnerhet auktoriteter eller vid hot. Forskningen menade också att sociala förhållanden som arbetslöshet, ”vi-och-dom-tänkande” och socialt utanförskap kunde vara en grogrund till intolerans och följsamhet till vissa ledartyper.

Det forskningen vet i dag är att det sällan finns en enda förklaring till dessa skeenden. Så om vi ska förstå det som händer just nu, räcker det inte att söka felen hos ledaren.

Det som händer i Ryssland, USA och för den delen i Sverige behöver förstås i samspelet mellan ledarnas personligheter, de leddas erfarenheter och drivkrafter och inbördes gruppdynamik samt samhällsförhållanden i stort.

Hänsyn behöver även tas till det historiska, kulturella och sociala sammanhanget som omger dagens händelser. Oavsett vad vi tycker om en trumpen amerikansk president, chefen eller professorn så vore det enkelt att tro att förklaringen med stort F stavas ”hen är bara så”. Tyvärr är det att överförenkla verkligheten.