Kina är varken klimatbov eller hjälte

I svensk klimatdebatt framställs Kina ofta som en oomtvistad superskurk. Verkligheten är dock mer komplicerad.

Hela krönikan som pdf Pdf, 8.7 MB.

Från att historiskt ha bidragit med relativt låga utsläpp har Kina vuxit till att bli världens största producent av växthusgaser. Samtidigt är landet ledande i den gröna omställningen och kan därmed komma att spela en mer positiv roll i framtiden.

Utsläppen av olika växthusgaser gör jorden varmare vilket på sikt kan få katastrofala konsekvenser för människors liv och hälsa. Eftersom många av dessa gaser stannar länge i atmosfären avgörs den globala uppvärmningen inte bara av dagens utan även gårdagens utsläpp. Detta gör att den rika Västvärlden alltjämt är huvudansvarig för att jordens medeltemperatur snart är en och en halv grad varmare än före den industriella revolutionen.

Beräkningar från 2021 visar att USA och EU bidragit med 25 respektive 22 procent av världens historiska koldioxidutsläpp medan Kina endast bidragit med 14 procent.

Efter att Kina inledde marknadsreformer under slutet av 1970-talet har situationen dock förändrats och landet leder i dag världens utsläppsstatistik med råge. 2022 släppte Kina ut 31 procent av världens koldioxid vilket kan jämföras med 12 procent för USA och 7 procent för EU. Kina står också för 14 procent av den kraftfulla växthusgasen metan.

Kinas ansvar för dagens utsläpp kompliceras dock av två faktorer. För det första är Kinas befolkning nästan dubbelt så stor som USA:s och EU:s sammanlagda folkmängder. Varje enskild kines släpper i snitt endast ut nio ton koldioxid per år vilket kan jämföras med drygt 14 ton för varje amerikan och drygt sex ton för varje EU-medborgare.

För det andra beror Kinas stora utsläpp på att landet står för drygt 30 procent av världens industriproduktion. En stor del av de köksmaskiner, tv-apparater och leksaker som köps i Sverige har tillverkats i Kina. Av detta skäl vill många klimatvetare skilja på territoriella- och konsumtionsbaserade utsläpp. Utifrån denna logik är svenska konsumenter ansvariga för åtminstone delar av Kinas utsläpp.

Samtidigt finns det grader i helvetet för hur smutsig industriproduktion kan vara. Sveriges elproduktion förlitar sig exempelvis främst på relativt ren vatten- och kärnkraft till skillnad från Kinas elproduktion som domineras av miljöfarligt kol.

Sedan slutet av 1970-talet har Kinas styrande kommunistiska parti använt såväl smarta som ”smutsiga” metoder för att attrahera en allt större del av världens industriproduktion till det egna landet. De kinesiska fabrikerna har länge undsluppit hårda miljökrav och körts med billig kolkraft samtidigt som industriarbetarnas löner har hållits nere. Under 1990- och det tidiga 2000-talet lockade låga kostnader många västerländska företag att omlokalisera sin produktion till Kina trots ett högt pris för människor och miljö. Därmed bär inte endast slutkonsumenterna utan även de kinesiska ledarna samt västerländska bolagstoppar ansvar för att en så stor del av världens industriprodukter under årtionden tillverkats på ett ohållbart sätt.

Denna mörka bild till trots finns det även ljuspunkter i Kinas klimatpolitik. De kinesiska ledarna är inga klimatförnekare utan verkar tvärtom tro att en grön omställning är ofrånkomlig. Landet kommer högst sannolikt att nå sitt klimatmål med en koldioxidtopp 2030.

Med hjälp av frikostiga statliga subventioner har Kina också blivit en världsledande producent och utvecklare av grön teknologi. Kinas andel av världsproduktion uppgår i dag till 80 procent för litiumjonbatterier, 70 procent för solpaneler, 60 procent för elfordon och 50 procent för vindturbiner.

Så hur ska Västvärlden svara på klimatutmaningen från Kina? Att helt svära sig fria från att vidta egna åtgärder är orimligt med tanke på att västländernas klimatansvar är stort om hänsyn tas till historiska utsläpp samt befolkningarnas storlek och konsumtionsmönster.

Samtidigt bör EU och USA pressa de kinesiska ledarna att minska Kinas jättelika utsläpp snabbare exempelvis genom att införa klimattullar. När det gäller den framtida gröna omställningen är Kinas dominans inom grön teknologiproduktion så stor att USA och EU nu börjar införa protektionistiska åtgärder.

Det är rimligt att världens rika demokratier inte vill göra sig beroende av en delvis fientligt inställd enpartidiktatur som Kina. Samtidigt skulle USA och EU också kunna ta intryck av framgångsrik kinesisk politik genom att satsa mer på att själva öka stödet till produktionen av grön teknologi.