En tugga i taget – så bygger vi det civila försvaret i vardagen

”Det börjar med dig. Vi är alla en del av totalförsvaret.” Så lyder en affisch som nyligen synts på gatorna i Västerås, där kommunen söker fler som vill engagera sig i vår beredskap.

Hela krönikan som pdf pdf, 160 kB.

Den påminner om något som ofta känns avlägset – något vi kanske helst undviker att tänka på, men som tyvärr har blivit alltmer aktuellt. Vad gör vi när krisen eller kriget kommer? Totalförsvar omfattar både militärt och civilt försvar. Sjukvård, energi, transporter, livsmedelsförsörjning, räddningstjänst och frivilligorganisationer är alla delar av det civila försvaret. Det bygger på samarbete mellan stat, kommuner, regioner, näringsliv och frivilliga – men också på individens ansvar att skydda sig själv, sin familj och sin närmiljö.

Ur ett statsvetenskapligt perspektiv blir livsmedelsförsörjningen ett test på den svenska ansvarsprincipen – idén att den som ansvarar i vardagen också ansvarar i kris. Är du vuxen och frisk förväntas du klara dig själv. Principen är elegant i teorin men kräver i praktiken kunskap, resurser och tillit. Vi tar för givet att maten finns på hyllan och elen i spisen, men i ett matsystem byggt på globala leveranskedjor blir sårbarheten tydlig. När fokus riktas mot egen beredskap utmanas gränsen mellan individens ansvar och samhällets plikt att skydda medborgarna – en balansgång mellan frihet och säkerhet där båda parter bär ansvar.

Ur ett sociologiskt perspektiv handlar beredskap om människor som bryr sig – både om sin egen situation och andras. Det omfattar frivilliga försvarsorganisationer som Lottakåren, Frivilliga resursgruppen, Bilkåren, Blå Stjärnan och Sjövärnskåren, liksom civilsamhällets engagemang genom trossamfund, idrotts- och kulturföreningar som mobiliserar lokalt stöd och gemenskap.

Även organisationer som Röda Korset, Civilförsvarsförbundet och lokala matkooperativ bär en tyst kunskap om beredskap som sällan syns i strategidokument. I en tid där självförverkligande och individuell trygghet ofta står i centrum erbjuder dessa nätverk en arena för kollektivt handlande – där människor agerar tillsammans för det gemensamma bästa. De mobiliserar inte bara resurser, utan också mening, sammanhang och gemenskap. Den kunskap som växer fram är ofta praktisk, lokal och relationsbaserad – byggd på erfarenhet och förtroende snarare än formella strukturer. Samtidigt speglar engagemanget samhällets ojämlikheter: de som har tid, nätverk och resurser deltar oftare, medan mer utsatta grupper riskerar att stå utanför. Just därför blir denna form av beredskap också ett socialt försvar – en motkraft mot splittring, ensamhet och misstro. Här möts människor från olika bakgrunder och bygger gemenskap, ansvar och solidaritet. På så sätt stärks både den sociala sammanhållningen och samhällets motståndskraft.

Ur ett folkhälsovetenskapligt perspektiv handlar beredskap om mer än tillgång till mat – om kvalitet, näringsvärde och långsiktig hälsa. Hur ska vi orka om vi inte får tillräckligt med energi? Livsmedlen måste vara näringsrika, resilienta och producerade inom planetens gränser. En hållbar beredskap kräver att kosten stärker både hälsa och motståndskraft, även under svåra förhållanden. Maten ger oss energi att härda ut och bidra – att äta näringsrikt i kris stärker både kroppen, gemenskapen och samhällets resiliens.

Ur ett psykologiskt perspektiv handlar totalförsvar om mental beredskap – förmågan att hantera oro, osäkerhet och förlust av kontroll. Kriser väcker rädsla men också mening och handlingskraft. Psykologiskt försvar handlar därför inte bara om att stå emot yttre hot, utan om att bevara inre stabilitet – både individuellt och kollektivt. Tillit, gemenskap och delaktighet blir centrala skyddsfaktorer. När människor förstår vad som händer och känner att de kan bidra minskar stressen och viljan att agera stärks. I grunden handlar det om motståndskraftens psykologi: att kunna bevara lugnet, hoppet och människovärdet när tillvaron skakar. För att illustrera hur beredskap och matförsörjning kan upplevas i praktiken deltog vi nyligen på en konferens om klimatanpassning, där deltagarna bjöds på en ”Framtidsmiddag” med tre olika scenarier. Vi delades in i tre lag och fick varsin rätt från varje scenario.

I det första, relativt positiva scenariot serverades näringsrik och välsmakande vegetarisk mat som gav energi och ork även i kris. Förrätten bestod av rårakor med gråärta och grönkål, toppad med tångrom, färska örter och yoghurt. Huvudrätten var ugnsbakad selleri med gråärtbulle, spenat och fänkål, serverad med lupin- och linssallad samt säsongens bladgrönt (hydroponiskt odlat). Efterrätten var en lupinkaka med färska bär, och drycken lokalproducerad äppelmust. Här upplevde deltagarna ett samhälle där maten är nyttig, välsmakande och tillgänglig för alla – producerad inom planetens gränser.

I det andra, mer begränsade scenariot var portionerna mindre och maten enklare: stekta morötter med örtmajonäs, potatisbullar med lingon och äppelkompott med havrecrunch. Drycken var utspädd lingondricka. Här utgick menyn från sådant som Sverige är självförsörjande på och kan lagra. Knappheten blev tydlig och illustrerade hur snabbt variation och valfrihet kan minska med begränsade resurser.

I det tredje scenariot var maten mycket nödtorftig: soppa på torkade gula ärtor, frystorkad currygryta med smak av kyckling och havregrynsgröt. Drycken var vatten med en C-vitaminbrustablett, och tillgången reglerades med ransoneringskuponger. Skillnaderna i mängd, kvalitet och näring blev påtagliga, och deltagarna fick konkret erfara osäkerhet och begränsning.

Genom bytet mellan scenarierna fick vi bokstavligen smaka på en orättvis framtid. Experimentet visade tydligt att vår beredskap riskerar att bli segregerad – mellan dem som har resurser och dem som får hålla till godo. Försvarsvilja, motståndskraft och klimatanpassning börjar inte på kaserngården eller i Regeringskansliet. Det sker i vardagen – vid köksbord, 1fikabord, i skolmatsalen och i föreningslokaler – där människor tillsammans bygger resiliens. En tugga i taget.