Det källkritiska tänkandet behöver tränas upp

Månlandningen är en bluff, frimurarna styr världen, ”the election is stolen” eller flygplanens kondensstrimmor innehåller farliga gifter är påståenden från nutida konspirationsteorier. Sådana ”teorier” har uppmärksammats mycket de senaste åren. Men hur kan de förstås?

Hela krönikan som pdf Pdf, 11.9 MB.

Liksom fördomar, myter och rykten ”hjälper” konspirationsteorier människor att förstå världen när den är svårgripbar, kaotisk och oförutsägbar eller vid kriser eller genomgripande förändringar. Enligt socialpsykologin erbjuder sådana teorier enkla förklaringar till händelser eller problem som storföretag, religiösa sammanslutningar eller stater med makt eller inflytande är upphov till. Konspirationsteorierna blir ett sätt att lägga skulden på yttre fiender eller grupper som är hotfulla, främmande eller icke-önskvärda. Med detta följer ofta en vi-mot-dem känsla, där man inom den egna gruppen ser sig själv som de som vet ”hur det egentligen förhåller sig”, medan andra är förda bakom ljuset, oinformerade eller hjärntvättade av ”makten”, ”media”, ”myndigheterna” eller ”etablissemanget”.

I konspirationsteorier ligger att de är osanna. De bygger på misstankar, rykten och spekulationer och avviker från vedertagna uppfattningar och välgrundade fakta.

Utifrån en misstro mot officiella beskrivningar eller förklaringar menar konspirationsteorierna att sanningen döljs av ”makten”, ”media”, ”myndigheterna” eller ”etablissemanget”. Orelaterade händelser, ”kunskaper” eller information sammanvävs till en (till synes) sammanhållen berättelse som sägs förklara det som egentligen har hänt – och varför. Denna ”sanning” sägs ha undanhållits allmänheten för att skydda ”etablissemanget” och fakta som motbevisar konspirationsteorierna avfärdas som en del av den existerande konspirationen.

På sociala medier och digitala plattformar går det att sprida konspirationsteorier snabbt, billigt och till många människor. Ibland är det medvetna desinformationskampanjer, andra gånger handlar det om okunnighet och obetänksamhet. Numera finns det även en tendens att ifrågasätta såväl ”sanningen” som kunskap (vilket är bra!). Detta gör det svårare att bemöta och motverka konspirationsteorier. I detta ligger en fara. Ökad social splittring, politisk polarisering, urholkat förtroende för samhällsinstanser och misstro mot journalister, politiker, forskare och andra experter ligger i konspirationsteoriernas kölvatten.

Särskilt tydligt blir detta vid kriser, där myndighetsrekommendationer och evidensbaserad kunskap ifrågasätts och förkastas utan saklig grund, till förmån för konspirationsteorier – som att det finns mikrochips i covid-19-vaccinet.