Därför undviker svenskar att prata om pengar

”Vad jobbar du med?” är en vanlig upptakt till en ny bekantskap. Mer normbrytande är frågan ”Hur mycket tjänar du i månaden?”. Den ställer vi inte – om det inte är till en nära vän eftersom pengar och inkomster är känsliga saker.

Hela krönikan som pdf Pdf, 5 MB.

Varför är det så? Varför undviker vi att prata om våra pengar och inkomster men gärna andras? Någon skulle säkert mena att det handlar om integritet – det är som sagt min (och Skatteverkets) ensak hur mycket jag tjänar och vilka skatteavdrag jag gör.

Frågan är nog lite större än så. Det handlar också om vad vi sociologer brukar kalla den sociala ordningen. Många av oss har växt upp omgivna av normer och värderingar om att inordna sig kollektivet, att inte sticka ut eller att inte ta plats. ”Du ska inte tro att du är nåt!” eller ”Du ska inte förhäva dig!”. Två påståenden som ibland ger tvetydiga ekon från min barndom i 70- och 80-talens Småland, och som av andra kopplas till den danske-norske författaren Aksel Sandemoses så kallade Jantelag (efter den påhittade staden Jante). Att notera är att detta inte bara är typiskt för Skandinavien. Värdet av att säkerställa ”laget för jaget” som det numera heter, finns på många ställen i världen.

Men åter till Sverige. Redan det gamla svenska bondesamhällets gemenskap, uttryckt i folkrörelsens frivillighet och folkhemsbyggets framtidsoptimism, utgick från att kollektivet hade företräde framför individualism och egenintresse. ”En för alla – alla för en”, inofficiellt valspråk för Schweiz, mottot för Alexandre Dumas ”De tre musketörerna” och omsjunget av punkgruppen Ebba Grön, känner nog de flesta av oss igen.

I Sverige har likväl något förändrats över tid. Enligt studier av World Value Survey har vi svenskar blivit bland det allra mest individualistiska i världen – och detta har accentuerats under de senaste årtiondena. Att få välja, sköta sig själv eller förverkliga sig själv är förvisso inget nytt under solen. Men det som är nytt är den höga graden av individualism som synes öka för varje ny generation. Med detta kommer också viljan och modet att tänka ”Jag inte bara tror, utan vet att jag är nåt”, kanske ackompanjerat av sminkreklamens ”Because I’m worth it!”, för individualismen och konsumtionssamhället göder varandra.

Nej, jag säger inte att det var bättre förr. Inte heller att Jantelagen har förpassats till det förflutnas bakgård.
I stället lever vi i en brytningstid där Jantelagen och den tilltagande individualismen utkämpar en kamp om tolkningsföreträde, där olika generationer har närmare till den ena eller andra. Ibland kolliderar därför individualism och självförhävande med varandra; jag köper en ny bil för att jag vill och är värd det och för att grannarna ska veta om det, men jag berättar inte vad den kostar eller vad jag har i lön. Ty det vore att tumma på min integritet och skrävla alltför mycket. Kanske viskar den inre, lite buttra rösten i mitt öra ”Du ska inte tro att du är nåt!”. Månne är det kanske dags att be den rösten hålla snattran då det inte finns någon motsättning mellan jaget och laget!

Ser vi på det gruppsykologiskt kan detta fylla en funktion då det säkerställer sammanhållning, gemenskap och vi:ets sak framför de egna intressena. Denna balans återfinns egentligen i alla grupper, organisationer och samhällen.

När byteshandel ersattes av monetära system blev relationerna mer intellektuella och transaktionella vilket gjorde att människor blev mer individualistiska. Om detta skrev bland annat den tyske sociologen Georg Simmel om redan för mer än 100 år sedan. Mynt och sedermera sedlar var föremål som tillskrevs ett värde tillskrevs i sig hade ett lägre värde än det värde de representerade. Kort sagt värdet av råvarorna och tillverkningskostnaden för en 100-kronorssedel var många gånger lägre än det värde som sedelns gav rätt till. Det som också är viktigt är att pengarna – även om de hade ett större icke-materiellt värde – ändå var materiella. De gick att hålla i handen, de kunde överlämnas till någon annan vid en bilförsäljning och inte minst läggas i en spargris. Tidigare generationers barn kunde därför lättare förhålla sig till och förstå pengar som något konkret – att 20 enkronor har en given vikt, kan växlas mot fyra femkronor eller två tior (förr i sedelformat), kan utbetalas för en timmes jobb eller kännas si eller så i handen.

Med en ökad ”finansiering” av samhället (en term från den amerikanske sociologen) och en övergripande digitalisering har pengarna kommit att bli ännu mer abstrakta. Nu är det inte bara deras värde som är abstrakt utan deras materialitet – på ren småländska kan vi inte längre känna, lukta eller smaka på pengarna. Vi kan inte ens bli tillsagda att tvätta händerna efter pengahanteringen vilket min mamma alltid uppmanade mig till. Inte heller kan mynt och sedlar användas som betalningsmedel i vissa affärer eller ens på banken, vilket många människor har fått erfara. Därför kan man tänka sig att unga människor får svårare att förstå och hantera pengar, ty det är inte längre pengar utan ”monetära” värden omvandlade till ettor och nollor i den virtuella världen där det numera till och med finns digitala valutor (så kallade kryptovalutor).

Även om förlusten av ettor och nollor, åtminstone initialt, kanske inte renderar så många tårar – gör det på lång sikt. Snabba sms-lån, med skyhöga räntor, långivarnas beredvillighet att ”hjälpa oss att få det vi vill ha” låser in allt fler i livslång (över)skuldsättning. Att pengarna tillgängliggörs via en uttagsblankett (kommer ni ihåg dem?) eller försvinner i handen, plånboken eller i bankboken upplevs annorlunda än om de försvinner i datorn eller appen.

Så är det så att bara det är (frånvaron av) pengar (mynt och sedlar) som leder till detta? Inte alls. Konsumtionssamhället och finanssamhället är en stor del i detta. Att mynt och sedlar är bara en konsekvens av en större utveckling. Däremot tycker jag att vi forskare och alla andra behöver gräva mer vad som händer när monetärt värde inte bara finns i föremål av metall och papper utan när värdet förlorar kopplingen till något materiellt. Och kanske allra viktigast; vad gör det med oss? Precis när jag vittjade min spargris inför varje jul kan jag fortfarande känna ”kicken” de gånger jag håller i en bunt sedlar med Selma, Ingemar eller varför inte George Washington – kanske därför jag känner att ”cash is king”!