Därför kan icke-våld vara väldigt effektivt

Sedan Rysslands invasion av Ukraina har opinionen i Sverige svängt snabbt – från enträgen alliansfrihet till ohämmad NATO-längtan. Och även om antalet ansökningar om medlemskap till Svenska Freds ökat har dess (nu före detta) ordförande Agnes Hellström mottagit hot och hat för att ha tagit tydlig ställning emot Sveriges Nato-ansökan, mitt under brinnande krig i Europa.

Hela krönikan som pdf Pdf, 5 MB.

Svenska freds arbetar förebyggande mot krig och vill att konflikter ska lösas utan våld. Den vanliga kritiken mot ickevåldsmetoder är att de är ineffektiva, och att de som tror på dem är naiva. Men så behöver det inte vara: den här typen av kritik bottnar i en bristande socialpsykologisk förståelse för hur grupper fungerar. Med kunskap om styrkan i sociala band kan ickevåld vara ytterst effektivt, och därför har också sociala påtryckningar använts av många aktörer, alltifrån Gandhis ahimsa-rörelse till CIA.

Jo faktiskt, CIA. För några år sedan offentliggjordes CIA:s Simple Sabotage Field Manual från 1944 med råd för hur CIA-agenter kan infiltrera organisationer och destabilisera dem inifrån utan fysiskt våld. Om ickevåldsmetoder inte varit effektivt, skulle CIA då verkligen bemöda sig om att trycka upp en handbok för just detta ändamål? Bland tipsen finns till exempel att hålla många och långa anföranden på möten, gärna kryddat med poänglösa anekdoter. Ett annat råd är att hela tiden kräva utredning efter utredning i stället för att fatta beslut. Men min favorit är nog: ”Var ’resonlig’ och uppmana de andra mötesmedlemmarna att vara ’resonliga’ och att inte förhasta sig”. Märk citattecknen – det går en fin linje mellan att vara rimligt resonlig och omöjligt obstinat.

Det här känns säkert bekant – möten som aldrig leder någonvart för att ni-vet-vem vägrar sluta pladdra, eller kollegor som drabbas av förändringsskräck för att kaffeautomaten ska bytas ut. Att babbla på och att gnälla fungerar för att vi är sociala varelser som hela tiden strävar efter att skapa sociala band, och att laga dem om de går sönder. Det är då vi kan agera tillsammans. Vill inte Stefan byta ut kaffeautomaten kanske vi kan skaffa en till som vi kan ha på plan 2? Den andra invändningen mot ickevåld då, att dess förespråkare är naiva – kan vi verkligen möta våld med att sätta oss i ring och sjunga fredssånger? Det funkade för Rosa Parks, men ukrainarna kan ju inte gärna protestera mot de ryska urskillningslösa bombmattorna genom att helt sonika sätta sig ned.

Rosa Parks är av de kändaste framgångsrika ickevåldsverkarna – kvinnan som 1955 vägrade ställa sig upp på en buss för att lämna plats åt vita passagerare, i strid med rådande lagar i Montgomery, Alabama. Hennes agerande brukar beskrivas som en isolerad händelse som satte en stor boll i rullning. Det nämns sällan att Parks hade 20 års erfarenhet av organiserad civilrättsaktivism som en del av National Association of the Advancement of Colored People. Parks kunde verkligen inte beskyllas för att hysa naiva förhoppningar om ickevåld – hennes civilkurage var rotat i ett djupt och långt samhällsengagemang.

Parks protest var bara början på en lång kamp. Efter att hon arresterades utlystes en bussbojkott bland svarta amerikaner i staden – eftersom majoriteten av de som åkte buss var svarta blev den ekonomiska förlusten kännbar. Protesterna mötte ett starkt motstånd. Svarta taxichaufförer förbjöds att erbjuda rabatterade resor. De som ställde upp och körde, bland annat Martin Luther King Jr., punktmarkerades och fälldes för ringa eller påhittade trafikförseelser, och många fler arresterades med hänvisning till antibojkottlagar. Försäkringsbolagen sade upp avtal med bilägare som organiserat en carpool för demonstranter. Ku Klux Klan ökade sin närvaro i staden, och när USA:s högsta domstol beslöt att all segregation på bussar skulle avskaffas började de misshandla och skjuta svarta invånare, och brände upp och sprängde hem och kyrkor. Men tack vare att demonstranterna höll fast vid sin ickevåldsfilosofi – en kompromisslöshet som även fick framstående personer i stadens vita elit att ta avstånd från våldet – drevs högsta domstolens beslut igenom trots klanens terror. Segregationen på bussarna var nu definitivt avslutad, vilket inspirerade aktivister att kräva rättigheter för svarta medborgare även i andra sammanhang.

Det skulle dock ta ytterligare 10 år innan de så kallade Jim Crow-lagarna avskaffades – de som gjorde segregationen möjlig över huvud taget. Det utdragna våld som Parks och hennes medaktivister utsattes för diskuteras sällan i detalj – men detaljerna är viktiga eftersom de visar att Parks civilkurage var rotat i de starka sociala band som utgör en framgångsrik aktivistisk rörelse.

Nyligen uppmanade överbefälhavaren Micael Bydén svenskarna – inte att beväpna oss, inte att gräva en bunker i trädgården – utan att vara mentalt förberedda på krig. Mentalt förberedda, liksom Rosa Parks, med en vetskap om de sociala bandens kraft, eller kanske likt CIA-agenten, som kan identifiera sprickorna i de sociala banden, och vet att utnyttja dem.