Barnet eller hunden? I relation till djuren är vi alla inkonsekventa

Debatten om Skavlans talkshow för ett par veckor sedan går fortfarande varm. Anledningen är att influencern Alexandra Nilsson sa att hon hellre skulle rädda sina egna hundar än någon annans barn i en krissituation. Hon uppger att både hon och hennes hundar har blivit dödshotade efter programmet.

Att sätta hundliv framför människoliv väcker starka känslor. ”Sanslöst” och ”empatistört” har Josefin de Gregorio kallat hennes prioritering. Anna Björklund beskriver förmänskligandet av hundar som Alexandra Nilsson gör sig skyldig till som ”vanvård”. Och Aase Berg kallar människor som, liksom Alexandra Nilsson, liknar hundar vid barn för ”pälsklingspervon” – även om hon också ifrågasätter hur okritiskt tvärsäkert många debattörer försvarar människans särställning som skapelsens krona.

Alexandra Nilsson har överträtt en helig kulturell gränsdragning i det västerländska samhället: ett människoliv är alltid mer värt än ett djurliv, oavsett hur kära vi håller våra hundar.

Filosofen Bruno Latour menar att gränsdragningen mellan kultur och natur är det som främst kännetecknar det moderna samhället. De stora vetenskapliga framstegen under 1500- och 1600-talen gjordes av människor som studerade naturen som styrd av sin egen inneboende, obestridliga regelbundenhet, frikopplad från religiös tro. Copernicus, Galilei och Newton är inte bara viktiga historiska figurer för sina bidrag till vetenskapen, utan var också centrala för övergången från en teologiskt dominerad världsbild till en modern, vetenskaplig och rationell förståelse av naturen.

Men med denna nya världsbild fick människan återigen en särställning – inte som den enda varelse som Gud behagat besjäla, utan som den varelse som med sitt unika intellekt kunde forma den passiva naturen efter sina egna behov.

I verkligheten, säger Latour, så har vi människor aldrig varit moderna, eftersom naturen också formar människan. Vi är själva djur, delvis styrda av biologiska processer, och mänskliga samhällen måste rätta sig efter virus, stormar och farliga djur. Det finns ingen ren natur, det finns ingen ren kultur – och människan är egentligen inte skapelsens krona, utan en spelare bland andra.

Alexandra Nilssons uttalande blottar en öm punkt i människans självbild som en rationell varelse, skild från andra djur. Att på detta sätt utmana gränsen mellan natur och kultur blir en sorts hädelse mot den västerländska sekulära ”religionen”, vilket förklarar varför så många reagerar så starkt.

Alexandra Nilsson erkänner i programmet att hon själv är inkonsekvent: hon äter gärna korv, men gör samtidigt vad som helst för att ta hand om sina gamla och sjuka hundar – trots att grisars intelligens ligger på samma nivå som hundars.

Men när det gäller djur är de flesta av oss inkonsekventa. I min forskning om bandet mellan människa och husdjur har jag intervjuat husdjursägare om hur de ser på sina djur. De flesta jag intervjuat pratar om sina husdjur som familjemedlemmar, vilket också är i linje med tidigare forskning från andra länder.

Men en viktig detalj är att intervjupersonerna inte beskriver sina djur som ”fur babies” eller ”pälsklingar”. Djuren ersätter inte mänskliga familjemedlemmar, utan värderas för sina unika egenskaper.

En person jag pratade med beskrev sin hund som mer lojal än någon människa. En annan hundägare sade att det var så skönt att hennes hund aldrig brydde sig om hur hon såg ut, utan accepterade henne för den hon var. En råttägare förklarade att hon stod så nära sin råtta eftersom hon kunde vara säker på att råttan aldrig skulle svika henne.

Om det finns något unikt mänskligt är det kanske illojalitet, ytlighet och svek?

Detta sätter fingret på vår spänningsfyllda relation till våra husdjur: De flesta jag intervjuade åt kött och skulle skriva under på att människan har en särställning i relation till andra djur. Men samtidigt var det band de knutit till ett eller några få husdjur starkare än relationen till många människor i deras omgivning. Djur kan vara både mindre värda och oersättliga på en och samma gång.

Jag tror inte att Alexandra Nilsson skulle låta barn dö i en krissituation om det verkligen gäller. Men ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte så mycket om det – statistiskt sett är det en försvinnande liten risk att mina barn och hennes hundar skulle hamna i någon sorts superhjältefilmsdilemma där bara Alexandra Nilsson kan rädda dagen. Men hennes provokation i Skavlan hjälper oss att se vår utbredda inkonsekvens i relation till våra med-djur – och visar hur känsliga vi är för att bli påminda om just den inkonsekvensen.