Bänka, sparka, värva och helst även en offentlig avrättning

Återigen kan stadens ishockeylag se tillbaka på ett år av besvikelser där resultat och prestation inte levde upp till förväntningarna. Nu har det även gått mer än 15 år sedan jag själv var en del av den satsning som skulle se till att klubben flyttades upp till det som då kallades elitserien. Nu ska även jag ansluta mig till raden av tyckare och göra det utifrån mitt perspektiv som forskare och tidigare VIK-spelare, vilket kanske ställer frågan i ett annat ljus.

Hela krönikan som pdf Pdf, 4 MB.

Jag tänkte förslå en hypotes om vad som ligger bakom de senaste två decenniernas återkommande misslyckanden med att nå hockeyns finrum. Det är dessutom en hypotes som jag kompletterar med en profetia om att VIK aldrig kommer att lyckas klättra i seriesystemet om det inte sker en genomgripande förändring.

Hypotesen härstammar dels från mina upplevelser inifrån laget säsongen 2008/2009, dels från observationer jag gjort när jag på avstånd följt laget över tid. Hypotesen är även förankrad i aktuell forskning om beteende och prestationsmiljöer.

För att göra en lång historia kort, blev jag snabbt medveten om en känsla av rädsla i omklädningsrummet som jag inte hade upplevt tidigare när jag återvände till VIK efter en tids frånvaro.
I efterhand är jag övertygad om att rädslan härstammade från den bestraffningskultur som tog sig uttryck i olika former och som nog var ett gensvar på den olustiga atmosfär som omgav laget. Ingen skulle någonsin känna sig säker och vid minsta tillfälliga motgång måste någon eller några omedelbart bära hundhuvudet för misslyckandet.

De syndabockar som identifierades skulle även uppmärksammas offentligt, antagligen för att klubben ville uppvisa handlingskraft utåt med målet att motverka den mobb-mentalitet och den föraktfulla atmosfär som uppstod vid motgångar.

Redan då tisslades och tasslades det i hockey-Sverige om en oskön stämning runtomkring laget och jag kan bara föreställa mig hur tugget går i dag. Så här i efterhand har jag funderat på om nämnda atmosfär fick fotfäste under senare delen av 1990-talet och därefter levt vidare under ytan och som återkommande blossar vid minsta motgång. Det var då jag först kan minnas att det blev socialt accepterat att från läktarplats utse hackkycklingar inom laget, där ryggdunkningar delades ut om någon lyckades håna en spelare på ett särskilt nedlåtande sätt.

Jag minns inte att något sådant förkom tidigare i samma omfattning. Jag har även svårt att se att det tidigare fanns en bred acceptans för den faktiskt sinnesrubbade uppfattningen att spelare medvetet skulle välja att spela dåligt och inte vilja bidra till lagets vinst.

För att få en uppfattning om rådande atmosfär tycker jag att ni ska gå in på valfritt VLT-referat från en match och titta närmare på de kommentarer som skrivs i samband med en förlust. Läs vad som skrivs och passa på att fundera över vad det är som får en person att vilja håna och förnedra andra i den utsträckningen.

Du kan även ställa dig på läktaren när laget inte spelar bra och lyssna på vad individer i publiken skriker. När du hör någon på läktaren håna en spelare eller ledare, passa på att ta en närmare titt på personen och fundera på vad som föregår i hens inre.

När du observerar hånfulla kommentarer, betänk då det vi vet om dessa mobbare. Forskning visar att det ofta rör sig om personer med nedsatt empatisk förmåga, som ibland till och med har en diagnosticerad personlighetsstörning.

Vi vet även att det ofta rör sig om personer som i större utsträckning än andra lider av ångest och depression, det vill säga personer som lider av psykisk ohälsa. Om du utgår ifrån detta perspektiv är det lättare att känna medlidande för människan bakom orden. Troligen säger det som skrivs eller skriks mycket mer om personen bakom orden än det säger om den som hånas eller förlöjligas.

Jag är fullständigt medveten om att det jag nu skriver kan förarga många, och kanske någon av mobbarna rent av känner sig kränkt. Men ta en titt på aktuell forskning så ser ni att jag inte är ute och cyklar.

Det finns också en poäng med att lyfta frågan. Jag anser att det är orimligt att en mindre grupp människor ska få lov att upprätthålla en atmosfär som undergräver prestation och utveckling. Jag tror att vi pratar om en liten grupp människor här som av andra bör betraktas som mobbare som tillåts vara språkrör för uppfattningen att lösningen på alla utmaningar alltid är att bänka, sparka, värva och förödmjuka.

Jag antar att en tystnadskultur och medlöperi ligger bakom bestraffningskulturens uppkomst och överlevnad, men om tillräckligt många skulle välja att inte foga sig efter rådande atmosfär så skulle det snabbt kunna åstadkommas en förändring. Jag påstår även att det enda sättet att bryta en atmosfär och kultur som underminerar utveckling, resultat, trivsel och välmående är just att lyfta problemen till ytan.

Om fler skulle förstå grunden bakom en mobbarmentalitet, och kanske till och med sätta en tydlig gräns och reagera mot personer som känner behov av att håna och förödmjuka, skulle det vara mycket enklare att få till en förändring.

Kanske är förståelse för problemet vad som krävs för att våga säga ifrån när någon spyr galla mot en spelare i korridoren eller på läktaren. Eller för den delen att kunna säga tack, men nej tack, till en sponsor som uppenbarligen bidrar till nämnda atmosfär. Att anamma ett sådant perspektiv tror jag även gör att personer inte upplever samma behov av att vara medgörliga utan snarare kan ha siktet inställt på att verka för en kultur runt representationslaget som kännetecknas av trygghet, trivsel, utveckling och långsiktighet.

Med det sagt, så har jag en förståelse för att det är utmanande att verka i rådande klimat och lättare att lägga sig platt och ”visa handlingskraft” genom att upprätthålla en kultur som präglas av att bänka, sparka, värva och förödmjuka.

Om vi utgår ifrån ett historiskt perspektiv så går det att hitta exempel på VIK-spelare som utvecklats när de representerat klubben. Men handen på hjärtat, är de inte uppseendeväckande få till antalet när vi jämför VIK med mer framgångsrika klubbar? Det finns så klart flera uppenbara undantag, men tyvärr är det nog så att tiden i VIK är år som många spelare helst vill glömma. De som lyckats har nog snarare gjort det ”trots” att de spelat för VIK, än ”på grund” av att de tillhört klubben.

Om vi återgår till den atmosfär och kultur som jag tycker mig se i dag. Fundera en stund på den utvecklingsmiljö klubben erbjuder.

Om du själv var en spelare eller tränare, skulle du lockas av en föraktfull atmosfär och en bestraffningskultur när du står inför ett klubbval? Om du bär på en rädsla att bli nästa hackkyckling, eller om du ser andra känna en sådan rädsla, vad innebär det för din utveckling och dina prestationer? Om du är en del av en klubb där värva och sparka verkar vara den accepterade universallösningen, vad innebär en sådan ordning egentligen för klubbkänslan och för lagets långsiktiga utveckling?

För mig är svaren på dessa frågor ganska självklara, och jag tror att vi kan förstå varför klubbens historia ser ut som den gör om vi ärligt kan besvara dem. Tyvärr verkar atmosfären blivit allt sämre under de senaste åren, kanske till och med långt mycket sämre än när jag långt tidigare fick ett smakprov. Bestraffningskulturen ser dessutom ut att leva vidare.

Från forskningen vet vi att det sociala sammanhanget har omfattande påverkan på individers prestationer, utveckling och trivsel. Så ni som bryr er om klubben och önskar laget framgång, tänk efter nästa gång ni deltar i klagokören eller väljer att titta åt ett annat håll när någon skriker något riktigt elakt.

Kanske problemet inte är en strid ström av idioter till tränare, en rad inkompetenta sportchefer, en uppsjö av lata och överbetalda spelare eller styrelser som inte vet vad de håller på med. Kanske problemet i stället är du själv och den atmosfär du bidrar till att sprida genom vad du säger och inte säger.

Så varför inte fatta mod redan när nästa hemmamatch går av stapeln och fundera på om just du ska se till att dra ditt stå till stacken och verka för en framtida mer sympatisk och gynnsam atmosfär runt laget och klubben.