Att kalla en spade för en spade

På sociala medier och andra sammanhang dyker ofta höger- och vänsterbegreppen upp i samband med politiska diskussioner. Kanske särskilt när det närmar sig val men även mer allmänt.

Hela krönikan som pdf Pdf, 8 MB.

De som, till exempel, inte är nöjda med den så kallade Tidöregeringen pekar ut ”högerstyret” som ett problem, inklusive ”högerpopulistiska” eller rentav ”högerextrema” Sverigedemokraterna som inflytelserikt stödparti. Men är det verkligen lämpligt att kalla vänster höger? Ska lärare och forskare, de som förväntas vara mer kunniga än gemene man, fortsätta lära ut felaktigheter?

Begreppen vänster och höger härstammar från den franska nationalförsamlingen under sent 1700-tal. De som stödde demokratiska reformer och hade inspirerats av engelska och franska tänkare som John Locke och Voltaire angående frihet och jämlikhet, liberalerna, satt till vänster medan de som stödde den traditionella monarkin, de konservativa reaktionärerna, satt till höger.

Sedan dess har den traditionella hierarkiska modellen som länge varit rådande i Europa stegvis underminerats. Kungamakten har successivt avskaffats. Socialismen, liberalismens yngre syskonideologi, har vuxit fram och olika hybridformer av liberalism och socialism skapats under 1900-talet och framåt.

Moderata samlingspartiet hette under en period Högerpartiet, och visst fanns det vissa vaga rojalistiska sympatier så sent som på 1950-talet.

I alla händelser är Moderaterna sedan 1980-talet ett renodlat liberalt eller ”nyliberalt” parti. Särskilt socialkonservativt är det inte heller utifrån den så kallade GAL-TAN-skalan och andra indikatorer på politisk och ideologisk positionering.

Moderaterna och KD har i princip unisont och utan invändningar ställt sig bakom de senaste decenniernas växande HBTQ-vurm, inklusive fysiska och juridiska så kallade könsbyten. Liberalfeminism är en integral del av partiprogrammen och de övergripande ideologierna. Ekonomiskt är båda partierna tydligt socialliberala. Att de vill skära lite mer i delar av välfärdsapparaten än S och V har väldigt lite med vänster och höger att göra. Internationellt sett är även M, KD, L och SD mer ekonomiskt vänster än till exempel Demokratiska partiet i USA.

Historiskt sett kan konservatismen delas in i tre typer: liberalkonservatism, radikalkonservatism och radikalkonservatism. Den liberala konservatismen betonar små och långsamma samhällsförändringar. Det spelar exempelvis ingen roll om Sveriges befolkning består av etniska svenskar eller personer med utländsk bakgrund, bara förändringen inte går för fort.

Radikalkonservatismen, företrädd av tänkare som Joseph de Maistre och Julius Evola, vill istället förändra samhället från grunden och återinföra traditionella samhällsideal. Nationalkonservatism handlar om att slå vakt om etnisk och kulturell homogenitet. Fidesz och SD passar bra in där, åtminstone delvis. Men särskilt höger är det ändå inte.

Vurmen för monarkin lyser helt med sin frånvaro till förmån för frihet, jämlikhet och broderskap, den franska revolutionens slagord. Det är liberalism (vänster) i ett nötskal.

Notera även att många auktoritära stater, som Ryssland, Kazakstan och Kina har starka inslag av både socialism och nationalism. Nationalism som sådan är dock varken höger eller vänster. Ska vi så att säga ha höger på riktigt måste vi istället bege oss till länder som Saudiarabien och Brunei där kungamakt råder. Eller Japan mellan 1868 och 1945 då det japanska kollektivet var underordnat kejsare Hirohito. Visst finns det udda fåglar i Västvärlden som österrikiska libertarianen Hans Hermann Hoppe, som argumenterat för att monarki är att föredra framför demokrati, men de är väldigt få och har inget inflytande.

Det är nog dags att överge begreppen vänster och höger eller åtminstone använda dem väldigt selektivt och med högre grad av precision. Det finns många andra sätt hur man kan beskriva politiska motståndare. Och varför ens bråka särskilt mycket om alla i grunden är vänster?