Alla barns rätt till en jämlik uppväxt

Hela krönikan som pdf pdf, 228 kB.

Med den nya socialtjänstlagen (2025:400), som trädde i kraft den 1 juli, tydliggörs socialtjänstens ansvar att arbeta förebyggande samt främja jämlika och jämställda levnadsvillkor för alla. Lagen betonar särskilt socialnämndens ansvar för att barn och unga ska växa upp under trygga och goda förhållanden. Frågan är hur vi som samhälle lever upp till det.

Som handläggare inom socialtjänsten har en av oss, Maria Lundberg, mött många barn som har delat med sig av sina erfarenheter av att leva i ekonomisk utsatthet. Det är barn som berättar att de aldrig önskar sig något längre, eftersom de vet att föräldrarna inte har råd. Det är ungdomar som tackar nej till att följa med kompisar och äta pizza – inte för att det inte vill, utan för att pengarna inte finns.

Barn oroar sig för om familjen kommer att ha råd att betala nästa hyra. De tackar nej till fritidsaktiviteter och uttrycker det som att det inte har hittat något de tycker om – för att på så sätt ta ansvar för familjens ekonomi. Att stanna hemma och säga att man är sjuk är ibland enklare än att be föräldrarna om en peng för att kunna följa med på skolutflykt eller gå på kalas.

En av socialtjänstens insatser för barn i utsatthet är kolloverksamhet. Barnen som deltar beskriver veckan på kollo som livsavgörande: ”Man känner sig som alla andra.” På kollot finns det mat, trygga vuxna och möjlighet att låna utrustning till fritidsaktiviteter som erbjuds. När kommunen ställs inför sparkrav har insatser som dessa tidigare varit bland de första att dras in för att stabilisera en svag kommunal budget. Det menar vi är fel väg att gå – och med den nya socialtjänstlagen på plats i vårt land ska det inte längre vara möjligt.

När BRIS varje år sammanställer de samtal som kommit från barn, framkommer det återkommande att det barnen uttrycker störst saknad kring är en vuxen i sin närhet att tala med.

Forskaren Caroline Uggla skriver i sin bok Familjeformeln att det krävs 10–13 miljoner kalorier att föda upp ett barn till självständighet. Den bilden är både talande och mätbar. Vi mäter ju gärna det som kan uttryckas i siffror. Men hur mäter vi barnets känsla av att bli sedd, känna sig delaktig – och kunna äta sig mätt varje dag?

Organisationer som Maskrosbarn försöker ge några svar genom att ta fram kvalitativa rapporter byggda på barnens röster, såsom Hör barnens röst (2022). I den framträder just de erfarenheter som är svåra att fånga i statistik – men som är avgörande för barns livschanser.

Rädda barnens rapport Missing out (2024) visar på samma sak. Där beskriver 77 barn hur ekonomisk utsatthet påverkar deras vardag: skammen över att inte kunna följa med på skolresan, oron över familjens ekonomi, och glädjen när fritidsgården med trygga vuxna är öppen. Rapporten konstaterar att barns uppväxt i ekonomisk utsatthet kan leda till ökad risk för både fysisk och psykisk ohälsa, sämre skolresultat och social exkludering.

Vi menar att civilsamhället spelar en central roll. Ideella organisationer kan skapa arenor för gemenskap, erbjuda aktiviteter som annars skulle vara otillgängliga och fungera som stöd för barn i utsatta situationer.

Samtidigt måste vi våga problematisera. Ett engagemang som saknar struktur och uppföljning riskerar att bli kortsiktigt – eller i värsta fall kontraproduktivt. När kommunala resurser skärs ned förväntas civilsamhället ofta täcka upp. Men frågan är om vi verkligen ska lämna barns grundläggande rättigheter åt slumpen – eller åt ideella krafter.

Med den nya socialtjänstlagen är det inte längre upp till kommunerna att själva avgöra om de vill satsa på det förebyggande arbetet. Nu är det ett lagstadgat krav. Om en veckas kollo kan innebära trygghet, vänskap, upptäckten av nya intressen och minskad oro för ett barn, är det knappast att betrakta som en kostnad – snarare som en investering. Barnkonventionen är lag, men den är bara så stark som vi gör den i praktiken.

Att tala om barns rättigheter är en sak. Att säkerställa att varje barn får möjlighet att delta, växa och känna framtidstro är en annan.

Vår uppmaning är enkel: vi måste säkerställa att offentliga aktörer och civilsamhället arbetar tillsammans – med tydligt ansvar och långsiktighet – för att skapa jämlika uppväxtvillkor för alla barn och unga. Det är inte rimligt att barns rättigheter avgörs av föräldrars plånbok eller postnummer.

Varje barn har rätt att känna sig delaktig i sitt eget liv, och det är vi vuxna som bär ansvaret för att det göra det till verklighet.