Barn kan ha svårare att förstå pengar

Häromdagen lyssnade jag på en interpellationsdebatt i riksdagen, där utbildningsminister Johan Pehrson fick frågan om hur han tänkte stärka den akademiska friheten.

Hela krönikan som pdf Pdf, 6 MB.

Det som särskilt väckte min uppmärksamhet var en fråga om hur lärosätena kan få större självständighet när det gäller finansiering och resursfördelning mellan undervisning och forskning. Jag kan inte låta bli att känna viss glädje över att politiker tar sig tid att prata om balansen mellan akademisk frihet och statlig kontroll – men kanske är jag lika förvånad över att debatten överhuvudtaget äger rum i ett land där vi påstår oss värdera kunskap så högt.

Frågan är enkel: Är våra universitet och högskolor, trots sin viktiga samhällsroll, verkligen fria att själva bestämma hur och vad de ska forska om?

Redan 1992 beslutades om en högskolelag där svenska universitet blev en del av staten. Det innebär att de inte bara har ett ansvar för att forska och utbilda utan också för att säkerställa att denna forskning följer svenska och internationella etiska riktlinjer. Och visst finns fördelar. Vi kan vara säkra på att den akademiska verksamheten skyddas från extrema ideologier och privata intressen.

Staten håller i tyglarna och säkerställer att svenska universitet – som ändå är allmänna institutioner – följer riktlinjer och inte tillåts bli arenor för vad som helst. Under samhällskriser kan universiteten tack vare sin roll som statliga myndigheter dessutom agera snabbt och vara ett värdefullt stöd.

Men frihetens pris är också en viss ofrihet. I Sverige är universiteten mer reglerade än i många andra länder, och det märks på flera sätt. En av de mest kännbara styrformerna är de statliga direktiven och regleringsbreven som skickas ut varje år. I dessa kan staten tydligt peka ut vad som ska prioriteras, till exempel hållbar utveckling eller digitalisering, och förväntningen är att universiteten anpassar sig. Resultatet är att vissa ämnesområden blomstrar medan andra hamnar i skuggan.

Samtidigt upplever forskare inom humaniora, som filosofi och litteraturvetenskap, att de prioriteras bort eftersom de inte ses som lika ”nyttiga” som teknik och medicin.

Den ekonomiska logiken styr utbildningsutbudet – och kanske, med viss rätt, även studenternas val.

Det mest påtagliga styrmedlet är kanske själva ersättningsmodellen: Universitetet får olika mycket pengar beroende på vilket ämne studenten studerar. Teknik och medicin får mer per student än humaniora och samhällsvetenskap. Detta innebär att en institution som redan har högre ersättning dessutom kan använda dessa medel för att bygga ut sina resurser och attrahera fler studenter, vilket riskerar att ytterligare förstärka den obalans som redan finns. Varför prioritera filosofin när teknologin ger högre bidrag?

Denna obalans riskerar också att försvaga ämnesområden inom humaniora och samhällsvetenskap, ämnen som inte är lika lätta att kvantifiera men som är kritiska för samhällsanalys, etik och demokratisk förståelse.

Och här ligger kärnan i problemet: om en akademi inte har bredd, hur kan den då vara både vetenskapligt och samhälleligt relevant?

Ett annat aktuellt exempel på hur friheten sätts på prov är etikprövningslagen, som skärptes nyligen.

På pappret är den nödvändig och ska skydda deltagarna i forskningen. Men verkligheten är att lagens byråkrati förlänger starttider och lägger en allt tyngre administrativ börda på forskarna, vilket ibland blir ett hinder för forskningsprojekt, särskilt de som är av samhällskritisk natur. Forskning i realtid – som är särskilt viktig vid plötsliga samhällsförändringar – blir svår att genomföra eftersom etikprövningen måste vara klar innan forskningen ens kan börja.

Vi ser hur forskare känner sig begränsade och väljer att undvika vissa områden för att undkomma långdragna etikprocesser och möjligheten att bli ifrågasatta offentligt.

Samma fråga gäller internationellt samarbete. De strikta svenska kraven blir ibland svåra att samordna med andra länders mindre rigorösa regelverk. Svenska forskare tvingas ofta backa när samarbeten i internationella projekt kräver flexibilitet i etikfrågor. Risken är att Sverige hamnar efter på vissa områden där vi tidigare varit starka.

För den enskilda akademiker är det också ibland svår att skilja på akademisk frihet och organisatorisk frihet. Ibland ropar man efter akademisk friheten när det snarare är en allmän frihet man är ute efter och då behöver man ibland behöva bli påmind om att akadmeisk frihet inte handlar om att man kan komma och gå som man vill på sin arbetsplats eller att man får behandla varandra hur som helst utan det handlar om grundläggande frihetsanspråk som säkerställer att kunskapsgenerering och -förmedling ska var fri och att med den friheten kommer också ett ansvar.

Ett ansvar som inte bara är akademisk utan också myndighetsmässig.

Vad jag försökt förmedla i denna krönika är att när vi talar om den akademiska friheten kan det ibland låta som en abstrakt idé, men för oss som är verksamma inom akademin är den påtagligt verklig. Friheten att få forska fritt, att följa vetenskapens logik snarare än direktivens, är grundläggande för ett samhälle som vill kalla sig kunskapsbaserat. Om vi lägger alltför många hinder i vägen för forskarna riskerar vi att akademin förlorar sitt oberoende, och kanske än värre – att den förlorar sitt förtroende.

När akademin blir ett redskap för staten, snarare än en fri och självständig institution, förändras den från att vara samhällets kritiska röst till att bli ytterligare en megafon för det redan etablerade.